Kärlek

När jag lyssnar på min väns musik känner jag mig odödlig.
Jag vill älska sönder hela världen och springa så snabbt att det känns
som om man flyger.
När jag var 14 och ledsen gjorde jag ofta det, ensam i skogen.
Det gick inte att halka eftersom jag liksom flög en bit ovanför marken.
Den enda sport jag varit bra på. Att springa. Till och ifrån.
Spelar ingen roll. Men iallafall.
Jag känner mig väldigt mörk och sexig och våldsam och ljus och svävande
på samma gång när Simon sjunger.

Odödlig.
Levande.
Som att jag har kontroll över det som behöver kontrolleras.
Och som att jag släpper taget och låter andra saker bara hända.

I feel Joy.
Star.
Run.
Silverbullit.
Love.


Simon


Konstnärens blomma.