Modershjärtat och fådda blommor igen...

13.1.10

Ok, nu har jag svarat er.
Kyss,
Lo


9 kommentarer:

Moa-Lisa sa...

Några saker som jag tänker när jag läser bloggen Lotta.

Du har ett sinne för poesi, i livet, i orden. Men också i bilder. Ditt bildseende är fantastiskt. Både de bilder du hittar åt oss och de bilder du tar själv. Dina bilder visar hur mycket fint det fins att se i vardagen. En gren, en raggsocka, frost på en bilruta.

Så tänker jag på vänskapen och kärleken. Hur viktigt det är för oss människor. Att det tar plats i våra liv och att det är viktigt att vi talar om det med varandra.

Och så om män, jag älskar också män. Fast de gör livet komplicerat. Skänker oss besvikelser, sorg lycka och glädje.

Anonym sa...

22:57, en statusrad på Facebook:
"Hon Drömma-Lotta har fått mig på fall.
Jag läser och räknar och tänker att en kvinna med fyra barn borde väl gå bra?
För de där orden. De hon smetar ut som en simmig marängsviss över en fönsteruta. Så
jävla vackert. Tänk att vakna med det i öronen.
Varje morgon. Himmel. Kvinna. Jag dör."

Drömma-Lotta sa...

Shit.
Ok, here it goes.
Moa-Lisa:

Jag tänker ett glas vin med dig, vore fint.
Fint som en klänning.
Och jag tänker ofta på män, jag försöker förstå dem.
Och samtidigt vara jag, tuffa på. Som en tuff brud.
Skitsvårt. Ibland tänker jag att det vore ljuvligt att bo i ett kvinnokollektiv med matlag, barnpassning och slippa spänningarna.
Fast då blir det väl andra spänningar.
Och jag har många killkompisar, då är allt fine liksom.
Värst vad jag snöade in på venus och mars nu, men det är som en liten referens till vårt samtal.
Och kanske för att jag inte vågar svara på dina fina ord om mitt bloggande. Jag har en dålig dag och då suger man i sig allt och är skeptisk på samma gång. Puss!!

Anonym:
känner jag dig?
Det känns så.
Dessutom har jag skrivit samma sak, eller en snarlik sak en gång. Fast i ett annat sammanhang.
Minus det som du skriver om mig alltså.
Ah, jag vet inte vad jag ska svara.

Tack kanske.

Moa-Lisa sa...

Haha, Lotta. Det är lättare att ge komplimanger än att få eller hur? Kanske särskilt för tuffa brudar - som vi - det tycker i alla fall jag.
Kvinnokollektiv har jag tänkt på många gånger. Frågan är bara var papporna ska få plats...om man fortfarande har en pågående relation med dem. De kanske kan bo på vångingen under, i ett pappakollektiv. Kul tanke, kan man ju tänka på den här torsdagen mellan varven sådär.

Och du frk sotöga med fiskespöt, du har rätt januari är ingen bra månad och du skriver fint. Lilla M är underbar på bilderna.

Det värsta är att februari är värre och i mars är det moddigt och grått. Men vi får härda ut. Andas genom näsan. Hålla i för sedan kommer våren. Skir och spirande. Grön, vit och rosa. Viskar löften i örat på oss, löften om varma vindar, ljusa kvällar, saltstänk och kärlek.

Så vi klarar nog den här dagen också. Både du och jag och alla andra.

Drömma-Lotta sa...

"Fröken sotöga med fiskespöt" svarar:

Ha. Du är bra du.
Kram!

Anonym sa...

Hej Lotta.

Jag vill inte göra dig besviken, jag följer din blogg och även ditt ex blogg.
Det står samma "fb-status" på hans blogg idag.
Inte för att jag inte tror att du är beundrad, JAG beundrar dig. Men kunde ju vara intressant ett veta.
Tack för en trevlig blogg hur som helst.
Ni skriver väldigt bra och bilderna är gryma, hos båda två.

/MP

Anonym sa...

Nu förstår jag ingenting. Det var jag som skrev den statusraden på min facebook igår om Petter. Någon har alltså tagit den, skrivit om den och skickat den till din blogg.
Urläskigt.
Vad är meningen med det liksom?

/ Åsa, Dalarna

Drömma-Lotta sa...

Hej Åsa.

Jag gick in på min fd pojkväns blogg. Det var fint skrivet.
Så jag antar att någon annan vill driva med mig.

Vilket gör ont, särskilt när det har med honom att göra.
För det där gör fortfarande ont.
Som sagt.

Till MP, tack för orden om min blogg.

Holmgren sa...

Fy... Förlåt. Jag kunde inte veta. Jag är en liten en som liksom inte finns på riktigt. Inte för dig och ditt liv. Och så klampar jag in och är orsak till att det gör ont...
Jag kunde inte veta.