Om tåg

3.1.10



Jag växte upp vid järnvägen.
Vid sjön och vid foten av ett berg.
Intill skogen.
Är aldrig där men visa ögonblick
saknar jag
dofterna,
hur allting kändes.
Längtan i brösten, mitt hjärta som bankade så hårt.
Att vara omtyckt och ha det bra men ändå bara längta bort.
Till mörker och starkare ljus, till människor som förstod
mitt språk.

Och jag satt med killarna och Hanna på bryggan.
Vi metade och skrämde bort halva sjöns bestånd
med vår lilla kassetbandspelare. Godstågen över bron,
-hur många vagnar är det den här gången?
23 st. Nej 22.
-Vad gör vi om 22 år?
Då är vi 36 och jobbar på en fjällstation.
-Eller så är vi skådespelerskor och författare samtidigt.
Vi har nog testat knark och så har vi barn.
-Som aldrig kommer att knarka för vi är såna bra mammor.

Eller ett tredje världskrig.
-Ja.
Vi ska alltid vara bästisar.

Senare i livet,
-jag kommer alltid att älska dig. Eller:

-Mamma när ska du dö?

Och allting fortsätter och ingenting tar någonsin slut,
eftersom det hela tiden föds nya små liv, och nya tåg
rullar ut
från Malmös, Göteborgs eller Paris station.


6 kommentarer:

Popitop sa...

Det bor så mycket fint i dig Lotta. Där innanför skalet bor det så mycket fint. Du skapar bilder som få och jag längtar efter mer. Fler vackra porträtt. Fler speglingar och vinklingar. Likt men ändå annorlunda. Är ditt och mitt. Jag tror att du brinner. För livet du lever. Nu.

Lotta Losten sa...

Ja. Du är skitbra. Det är du verkligen. Och hör sen!

Lisa sa...

Ja du skriver verkligen fängslande och vackert. Jag läser alltid dina fina texter.

Matil. sa...

Fantastiska ord, Lotta. Helt fantastiskt. Jag är alldeles tagen.

Anonym sa...

Du skriver så fint...det snuddar vid det där längst in i bröstet!!!

Drömma-Lotta sa...

Jag vet inte vad jag ska säga.
tack.
Kärlek!