Att vara sann mot sig själv

17.2.10

händer

Tittar på gamla bilder.
Den här tog jag den dagen jag klev ur mig själv.
Klev ur mitt eget hjärta.
Tog en väldans massa bilder då.
Har inte orkat titta på dem, eller jag har letat faktiskt.
Men inte hittat dem. Förrän nu.
Jag säger inte mera om den saken men tänker mycket idag.

På att försöka vara stor.
Större än det som gör ont, och bara ge kärlek.
Kärlek till de som jag jag sårat så mycket de senaste åren.
Inte svika mera. Vara modig och ärlig till höger och vänster.
Det finns liksom ingenting mera jag kan göra.
Om jag får något gott tillbaka är inte säkert.
Men jag vill vara som ett barn.
Jag vill ha tillit till människan och världen.
Tro gott.
Känna hopp.
Och allt som jag får och om jag får.
Är en förunderlig gåva.

Kärlek,
Lo


6 kommentarer:

Lotta losten sa...

Ja, så tror jag med. Jag tror hellre gott om alla och anses naiv än att tro ont om alla och bli cynisk och bitter på livet. Jag vill tro att folk omkring mig vill väl. Okej, att man kommer bli sårad ibland, men livet måste väl ändå vara värt att ta om hand. Både sig själv, och alla omkring en.

Anonym sa...

Så sant Lotta och så fint uttryckt. Sann mot sig själv. Inte försöka vara någon annan än den man egentligen är. Inte större inte mindre. Det är svårt. Iallafall för mig. Man måste våga tro och visa kärlek trots sitt sårade hjärta, för en dag kommer det att ge tillbaka. Det hoppas jag.

Ingrid Ribelli sa...

Precis så. Jag vill försöka vara sann mot mig själv. Från och med nu. Vara människa och duga för att jag är just människa. Den känslan vill jag förmedla till min omgivning för så vill jag bli bemött. Det är svårt, men ack så viktigt.

Lisa sa...

Åh hur kan man skriva så vackert? :) Kram

Moa-Lisa sa...

Ett öppet hjärta.
Är så svårt.
Men när det går är ett öppet hjärta det största i världen.

Att växa som människa, att se sig som man är ochälska sig själv med fel och brister, är att öppna sitt hjärta.

Drömma-Lotta sa...

Jag är inte alls där idag.
Idag är en annan sorts dag.
När jag kan andas ska jag läsa det här igen.

Kram