Kärlek

27.9.10



Barnen är här nu, allt är som det ska igen.
Jag tycker om mina vuxenveckor, verkligen.
Och på barnveckan blir jag ibland stressad och hinner inte allt.
Men ändå, jag är som lyckligast när de är här.

Vi vilar och sitter i sängen och soffan i stora rummet.
Pratat och dricker juice.
Lilla M sminkar mig och så planerar vi för vårt nya hem lite.

Dylan, katten som varit räddast har liksom trånat ett tag.
Kommit fram och vågat nosa lite, man får nästan nudda honom.
Så ikväll, när han dåsade i garderoben gjorde jag ett försök.
Sträckte ut handen, lät honom lukta. Han låg kvar.
Jag pratade med sammetsröst och kanaliserade allt ljus och all kärlek
och sen.
Fick jag klappa honom.

Länge.
Och han spann så att det kändes som om vi svävade på ett eget rosa moln.

Jag och Dylan.

Ps, tack för alla fantastiska tips i inlägget nedan.
Ni andra som läser, gå in under lampan och surfa er vidare :D


3 kommentarer:

Emmie sa...

äsch, lyckades nog inte kommentera?.. jaja, försöker igen.
myspys och fint med katt. saknas en här lite grand, det känner jag nu när du skriver om det fina mötet.

Anonym sa...

Fantastiskt fin bild!!!!!
Fina katten...nu är han din=) L

Drömma-Lotta sa...

Yes.
Glad.

Fast nu är han sådär blyg igen...
Men jag stressar inte, det kommer.

Kyss