Ont i hjärtat

28.2.10



Dumma dumma hjärtat.
Ut. Jag måste få lite luft.
Jag och stövlarna.
Sova kan jag göra en annan dag. Eller natt.

Littlegirlblue


Tack Konstnären!

För att du gör mig till en bättre människa.
Ibland lite på avstånd. Men vad gör väl det.

När jag hittar det här.

Hittar.
Hi
t
t
a
r.

r
rrrrrr
.

Allt blir bra.
Bara för att.
Jag vet att det är så nu.
Helt av mig själv, bara för att
lilla stora starka mig själv.


Violent Femmes

snön 2

Det är lite märkligt.
Hur man visar vissa sidor av sig själv på sin blogg.
Och andra inte alls. Ibland blir jag nästan arg.
Fast jag blir ju aldrig det. Borde. Oftare.
Det brukar sluta med att jag slår på mig själv faktiskt.


Det har varit omtumlande. Dagar.
Och det hade varit omtumlande.
Men jag försöker bli en bättre människa här.
Lyssna. Vara god. Inte minst mot mig själv.

Jag tänker på mitt Stockholm nu. Jag äter pizza för 49 kr styck,
de har nåt erbjudande runt hörnet på Viktoriagatan och de är fan
de bästa jag ätit i den här stan. Inte för att jag ätit särskilt många.
Men. Jag tänker på Söder nu. På Kungsholmen och cyklar.
På Kvarnen och Kristallen för hundra år sedan.
På Violent Femmes och mina omaka kvinnor.
På hur skönt det är att säga vad man tycker oavsett intag av alkohol.
Lite som tourettes. När jag tycker om går det inte att stoppa.
Det måste ut. Jag börjar väl bli gammal. Vill inte spilla mera tid.

Lite som han dörrvakten på Ritz idag. Som blev betuttad i rosor
vilka matchades med grå sockar från Paris och låga stövlar från 1945.
-De vet inte om det ännu, men de ska få flytta in här. Stövlarna, inte dörrvakterna.
I mitt hem med liten yta men med stor volym.

Vi har bekantat oss i natt. Hoppat i vattenpölar, halkat över
snövallar hårda som diamanter. Och de kan för allt jag vet,
ha varit gjorda av detsamma.
Mitt hjärta är ingen diamant dock.

Och dörrvakten går hem till sin fru
och de lever lyckliga i alla sina dagar. Vilket blir 8,5 år
för sedan händer det något.
Något som han kommer att skriva om på sin hemliga blogg för alla har en blogg
nuförtiden. Och jag är sjukt oattraktiv när jag babblar på det här sättet
men jag kan inte sluta för jag blev så berörd idag.
Av min vän Ola. Som jag inte känner. Egentligen.
Av Jo. Av Emilia. Av dig. Ja, just du där med röda skosnören.
Hej.


Det var himlen

27.2.10

Ja. bara så.
inget annat.
Bara att jag tror
att jag svalt en sol.
Det ligger fan en sol begraven i min mage nu,
gömd i mitt magra hull.

Hej hej, lilla mjuka sol.
Vad skön du är :)


T A C K

Elvira 2

Varm.
Jag känner att mina kinder blossar.
Armar, händer, dans, ögon.
Det är som när en körsbärsblomma slår ut.

Det var så jävla fint. Allt.
Minglet gick så bra och jag är väldigt tacksam
över att så många trotsade vädret!

Min nya Holgakamera. Tar tillsammans med mig.
Magiska bilder.
Det här är min kärleksförklaring. Till Linnéa.
För allt som varit och ska komma, sen.
Tack, jag kan inte sluta säga tack idag!
Och klänningen hon har på sig, har jag alltså gjort.
Eller, designat. 950:- och finns på Drömma.

Det är slut på ord nu.
Klockan är 4 på morgonen och mina läppar.
Det liksom bränns, de. Bränns.

En kyss?
Till godnatt bara....


Idag håller vi stängt mellan 17-18

26.2.10

Linnéa bakar.
Jag fixar baren.
Allt är som det ska med andra ord ;)

Och idag.
Även om jag inte kommer att tänka på det själv.
Kommer jag att gå på tå.

Det är jag alldeles säker på..........

Kyss!

tiptoe


Om fest och om storlekar

F E S T
Klicka!

DAGENS VISA
Klicka!
Och jag gjorde listan med hjälp av fröken F.
Det är svårt att inte sno från hennes listor. Nämligen...

Idag handlar det om att stryka, städa, handla på systemet,
prismärka, äta sushi, dricka Acaï och ta emot sistaminutenvaror.
Det kommer att bli så nedrans trevligt, jag bara känner det!

En tråkig sak när man producerar på fabrik och inte gör egna egna graderingar är.
Har jag fått lära mig. Att det kanske inte skiljer så mycket på storlekarna som man önskat.
Det är antar jag, sådant man kommer fram till med tiden, men det känns trist.
Att inte kunna erbjuda det jag utlovat.
En large som verkligen ÄR en large.
Ärligt talat så kommer jag, om det jag släpper nu säljer bra.
Då kommer jag att producera större storlekar under våren, för att nå ut till andra än
just flaggstångskvinnorna.
Det är mitt egna fel att jag inte är tillräckligt kunnig än, jag är besviken på mig
själv, ingenting annat!

Först hade jag tänkt (ekonomi) att bara göra small och medium men det gick
bra att göra xs och l med. Till hösten hoppas jag att vi, om inte annat.
Har tydligare skillnader mellan storlekarna, och att ni har tålamod med en nybörjare.

Varm kram,
Drömma-Lotta






Malinka och Fröken Randig

25.2.10

kjol fröken randig

malinka kjol

Nyheter inför minglet!

Kjolar och annat godis från Fröken Randig och Malinka.
Hinner inte länka nu men googla annars.
Jag älskar dessa kvinnors välgjorda plagg.
Det är kärlek i varenda stygn, hur de väljer tyger och de där små detaljerna
som hur man placerar guldknapparna eller fickan.

Och tänk på att de sitter i sina atejéer och syr själva.
Inte dyrt alls. Kom in och köp innan de tar slut, för det är alltid
superlimited edition eller oneoffs!!

Jag lyssnar på Minnie Riperton och har en bra feel inför imorgon.
Fredag. Hinner inte blogga då.
Jag vill bara att ni ska komma till Drömma klockan 18-21.
Shoppa, mingla, dricka bubbel, äta drömmar och prata stjärnglitter.
Längta till våren och titta på fina skor med oss.

Hoppas vi ses då, välkomna!


Ok, jag går till jobbet nu...



I min nya top från Drömmas Garderob.
Det är en skön känsla...

Jag tar en massa porträtt nu.
Det är en del i sökandet, hittandet.
Mitt hår är nytvättat, jag ser alltid så sträng ut då.
Märker jag.
Men den här är lagom suddig och fin:




Andas

Glöm inte att andas,
glöm inte det för då är det typ kört.

påminnermigsjälvförlåtermigsläpperskuldmantraälskarmigsjälvsnartärdetvårochjagskaåkatågmångagångerharjagbestämt



Uppdate:

Snömännen som röjer taken här.
De bryr sig inte om min japanska körsbär ett spår.
Isblock och snömos bryter ner den.
På kvällen sen, smög jag ut och plockade kvistar.
Som blommar nu.
Sitter intill och andas...


Heja Norge...

24.2.10

och heja Malmö.
Stockholm, Ankara och Göteborg med.
Grejt Brittan glömde jag.
Och någon i Köpenhamn. Fast det var bara en idag.
Det är roligt med statistik till ens blogg.
Den senaste månaden har mitt läsarantal gått upp med ca 112,4%
i dessa områden:

Norge
Malmö
Partille

Jag tror att det är delfiner.
Det är vad jag tror...

Puss på er, snart är det vår och jag ger er lite love nu :D




Elvira & Emilia

elvira & emilia/Drömmas Garderob

En bild.
På en prickig klänning som heter Elvira. 950:-
Och på en som heter Emilia. 1200:-

Jag hoppas att ni tycker om dem, och vill ge dem lite kärlek.
Därför att de är värda kärlek.
Alla är det.
Och för att då har jag råd att göra en kollektion till,
om ni shoppar alltså.

Tack på förhand,
/Drömma-Lotta


Ibland, men bara ibland



Blir jag trött på människor.
Jag känner en ilska och frustration då. Kanske svartsjuka.
Som att de vill ta någonting ifrån mig.
Någonting fint.

Sen tänker jag att det fina finns i hjärtat.
Och att om det tas ifrån mig, då hade jag det aldrig.
Hängde ni med?
Alltså, lägga mindre energi på att bry sig.
Och älska mig själv och slösa min gåva på de som tar emot den.

Just idag.
Har jag planerat och strukturerat så mycket jag bara orkat.
(Vilket var lite, men jag förlåter mig själv).
Jag har även varit på behandling och kommit till nya insikter
under tiden.
Otroligt, det är som att gå till en psykolog utan att behöva prata.

Delfiner.
Tänker jag på nu.
Att de säger till mig att jag ska ha roligt.
Mera roligt i mitt liv.
Och det är fint, för om jag jobbar hårt i två dagar nu.
Så kommer Drömmas mingel att bli det bästa bästa.
Kom, på fredag klockan 18.00

Kyss,
/Lo


Närkontakt igår

Ett av mina ställen. Judiska palatset.
Vänner. Musik. Mat.
Jag stryker med handen och känner
tiden vibrera under mig. Historia. Livsöden. Hotbilder.
Den hemliga koden som stänger ute allt ont.
Jag kan koden. Inte alla har den.
Jag undrar om min vän som bor där,
är medveten om alla sagorna i mitt huvud. Som handlar om hans hus.

Utanför: avspärrningar som om det skett ett mord.
Ovanför svävade glasdjuren. De tänker ta över jorden.
Tänker jag.
Vackra ondskefulla och ja, jag erkänner.
Det börjar lika besatthet. Dessa frusna Rapunzelhår,
fallosar, konstverk, ailens eller vad du vill.
Jag drömmer om dem på nätterna...

Och när jag går in genom den där porten förflyttas jag till en annan tid.
Inne på gården lyser snön blåvit. Det är stjärnklart.
Kan inte stämma, det var grått ute på gatan. Men jo.
Och en gatlykta som går på gas eller något.
Jag vet inte.
Det står en kvinna under den, hon kastar snöbollar
och skrattar. Mörk, vacker, med en 40-talskappa.
Hon säger något och ler med hela ansiktet, som om vi känner varandra.
Jag kan inte låta bli att skratta mot henne på väg till A:s port.
Koden igen, lilla gömda dörren sen, och när jag vänder mig om är hon borta.


Jag undrar vem hon är?
Fanns hon ens på riktigt?


Jag brinner

23.2.10



Jag tror att jag går på tå nu.
Med mina vänner.
Med viss hjälp av mina vänner.


Ville bara att ni skulle veta.
Att jag tror att jag älskar mig själv idag.
Det är fan den bästa dagen i år.
Och jag står på egna ben.
Utan.
Och det känns bara så väldigt lyckligt och bra.
Come what may...

/Baby

lista från ett proffs, klicka och hitta godis!!


Catwoman

catwoman

Jag tog den här bilden en dag när jag var väldigt trött.
Min kropp kämpade med saker. Jag var väldigt dålig redan då,
fast jag bara visste inte. Det var bara en krypande felkänsla.
Jag är en överlevare. En livslevande levlivare.
Kanske något trevande men ändå. Ändå.
Jag har överlevt den här dagen, med.
Och inte så dåligt levad var den heller.

GP ska fråga ut mig, fråga inte om vad.
Jo om mode. Och det var en sak från Veckorevyn, hemligt.
Kanske bra saker händer nu. Kanske kanske.
Ett annat möte idag. En liten gåva.
Fina människor och fina skor intill mig.
Hämtar ut min kollektion i morgon. Galet.
Då ska jag ta lite fler suddiga kort...

Och en istappsrapport på detta:

Siktade en mäktig sak. Svävande, med solstrålar genomborrad.
Nästan 2 meter lång och tjock som mitt ena lår.
Vilket kanske inte är mycket, men i glasdjurssammanhang...
Jag skojar inte.

Och zigenarprinsen på järntorget brann idag.
Verkligen predikade om längtan och passion så att
glasdjuren smalt och kvinnornas ögon blev sådär skönt glansiga.
Om bara några få dagar.
Är helvetesmånaden slut.


En helt vanlig livsfarlig tisdag

sunday

Dagens visa, mest till Kerstin och Anna om ni läser.

Glasdjuren som hänger från taken på min gata är inte roliga längre.
Jag är övertygad om att det bara är en tidsfråga.
De liknar aliens och jag vågar knappt gå ut med soporna för den som hänger
utanför min dörr nu är värst.
Men, det är ett jobb som måste göras.
Och nu gör jag det.
Igen. För andra gången idag.
Eller, den första var för att leta efter en sak som barnen
råkat slänga.
Om ni bara visste. Det hela är väldigt ironiskt och rött.
Sopgubbarna lär bli glada, om de inte hinner dö av en fallande
is-ailien först.

Idag på Drömma, ska det packas upp skor inför minglet på fredag.
Alla har inte kommit och några storlekar fattas men det ser riktigt
riktigt fint ut!!


Slängasoporoutfit: Twist & Tango.


Mitt hjärta

mitt hjärta

Det är inte lätt att vara människa.
Vissa dagar.
Jag undrar hur den här dagen blir.
Hur allt jag säger tas emot.

Och mitt leg och visa är borta.
Sedan helgen.
Jag undrar om de fryser, eller om de har det bra.
Jag undrar verkligen det...


32,5 sekunder av lycka

22.2.10




Gud, förlåt mig.
Och jag som hade lovat. Att inte vara lycklig och glad.
Men nu kom det över mig igen, i hela 32, 5 sekunder.

Jag tog en bild på min rumpa, (och det här inlägget taggas naturligvis under
horhus och bekännelser) för man tittar ju sällan på sin egen,
som ni vet. Den var fin på nåt sätt. Fast jag är lite smal nu.
Och samtidigt som jag såg mig själv, verkligen SÅG.
Så läste jag igenom era senaste kommentarer från veckan som gått.
På detta: vansinnesbra musik, vansinnesvacker och intelligent.
Det bara bubblade och jag vill säga till er som skriver och till er
som läser mig:

Vackra!
Ni är vackra.
Och jag tänker att.
Lyckan.
Är lika vacker som sorgen.
I min ensamhet knackar jag på, hos mig.
Rätt adress äntligen,
jag
är
hittad.
Av bara mig!

Hela livet ryms i min ficka och jag vill dela ut pris varje dag.
Ni får ett nu. NI är min vinnare, idag!


Vi tänker på tåg och stationer som saktar in utanför vårat fönster.

fair

Lyssnar på.

Längtar till.

Tipsar om.


Kära. Du är inte vilse, du är här. Med mig.


the earth is
my body
my head
is in the stars.

talking to god





Finaste vänner.

Konstnärssjälkakelplattplättsättarättare
rockstjärnetänkandeljussökandeälskande
konstnärsrullbandssmyckesmatandeossmedvisdom
nyvänmedhelavärldenisinfickaochbarnetsögoningentingomöjligtförhonom

En av dem sa detta till världen, i torsdags:
Trygghet är inte kärlek. Trygghet är en drog. Kärlek är passion!
En liten tråd bildades på fejan och någon annan ropade ut: Frihet!
En tredje sa Förstå.
Det var fint.
Jag känner kärlek när världen länkas samman, vägar korsas och trådarna
breder ut sig över hela världen. Vi är samma och olika.
Vi är ensamma och tillsammans.

Jag undrar hur du som läser, tänker.
Det undrar jag.
Just.
Nu.


Vem säger att jag inte kan?

21.2.10

Jag försöker komma ihåg vem jag är.
Tar en slatt nåntingnånting som någon glömt,
tänker på Rom och NYC.
Ett omaka par.
Förnuft och känsla.
Tänker på matlagning med älskade vänner.
Vi har haft en lång vinter och inte orkat riktigt.
Men nu.
Att skrivtänka på bloggen.
Att lässkumma för er.
Att önska, och se det man drömmer, framför sig.
Lite som igår, Då fick jag förbeställningar på min kollektion.
Det är ju inte klokt!


Lyssnar frågar hoppas hoppar jobbar fritar frisläpp dansar dammar dämpas
lämpas skriver kämpar kittlas trillar trillskas filmar fotar frågar och vågar.

Det var nåt jag ville visa,
nåt med mode var det visst.

Jo, här, hehe!
Och vinnarna är...






FEST!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!



Vi vill bjuda er på fest.
Det är som en traditionell shoppingkväll för er som varit med förr,
men lite extra ändå.
Eftersom det är Linnéas sista, hon flyttar ut till helgen.
Det har varit en härlig tid, min finaste hyresgäst ever.
Men nu är det slut. Sånt ska kanske inte firas,
men jag kallar det att fira för allt hon åstadkommit det här året
är smått fantastiskt i mina ögon.

Dessutom, så släpper jag mitt egna märke.
Det är en liten kollektion med inte så många i varje storlek.
Därför, tänker jag, kan det vara en god idé att hänga på låset!
Drömmas Garderob.
Skitfint, som en klänning.
Det vore ljuvligt om många ville komma.
Så sprid gärna länken till det här inlägget, eller facebookinbjudan.
För att få komma måste du osa, och det gör du antingen nedan,
eller skickar ett mail till dromma@dromma.se och säger hur många ni blir.

Det är stort det här.
Och jag skulle vilja dela det med er...

Välkomna,
Drömma-Lotta

Mon Chéri
Inbjudan på facebook.


Det ska inte hända igen

Gud, jag tror att jag kände mig lycklig.
För ett ögonblick kände jag mig totalt lycklig
utan
anledning?
Sen gick jag in på någons fb och läste.
Då gick det över, smärtsamt mycket.


Förlåt, det ska inte hända igen.
Ingetdera.


Det här är min himmel

cleaning day

my heaven


Mina bilder

Dagens visa, vad mycket jag missat...

Utanför vår dörr står en stor organgeröd kon.
Därför att utanför, ovanför. Svävar glasdjuren.
I min japanska körsbär, i takrännorna.
Livsfarliga dödliga och smärtsamt vackra djur.
Vi bekantar oss på varligt avstånd.
Och söndag.
Och städar.
Tänker. Att vi.
Jag och barnen är bra.
Så bra att vi tänker måste nog ut och fika senare.
Lyxsöndag.


Profil



Jag uppdaterade min profil på blogger.
Det kändes rätt, och oerhört livsviktigt.
Att göra detta. Innan kaffe. Frukost.
Den var så jävla pretto den förra, hade listat filmer
och broderat ut. Jaja jag vet, kan ändå inte fatta mig kort.
Men det blev ok. Lite mera som mig, nu.

Lilla M somnade framför tvn i fåtöljen igår,
Lilla E i soffan. Den där gruppen som jag inte hade hjärta att.
Sälja.
H sover hela dagarna. Han är 13 år. Och luktar. Fast han duschar.
Jag tycker att han är vacker. Ändå.
Envisa stora E sover hos en vän.
Fast att sportlovsveckan varit den västa.
Och jag varit sjuk. Och det ska bli skönt att ha vuxenvecka.
Saknar jag dem jättejättemycket.
Försaknar.
Försakar.
Förhud.

Särskilt nu, när de fortfarande sover.
Och det finns en poäng i att hålla dem uppe.
För dagen efter.
Den här tysta stilla, insnöade morgonen.
Den är ny, oskriven och ännu inte helt förstörd.

Lovely. Jag är på topp,
som ni märker.
Godmorgon hela jävla underbara världen!


It just breaks my heart



Ibland tänker jag, att hur ska jag klara det?
Resa mig. Hitta. Mig.
Det har ju alltid gått så det går väl en gång till.
Men när man förlorar något, eller när någon liksom dör.
Ifrån en.
Känns det kanske som om man dör själv. Och med det sagt.
Jag är inte rädd för att vara ensam. Faktum är att det är skönt.
Att lite mera höra sig, rymma sig. Det var tusen år sedan.


Idag om jag har tur, tar barnens pappa och gör ett litet ryck.
Man vet i sista stund, om och när. Som en flykting alltid.
Har alltid varit så. Det är inte jag som har kontrollen.
Vilket jag tänker ändra på, som en liten parentes.
Nå, det är bra om det sker. En gåva, en bonus.
Hade planerat något. Men. Lite såhär.
Vi städar och diskar insnöade i söndag.
Om de går ska jag jobba lite pappersjobb, ångesthögarna du vet.
Sen. I min dröm.

Klär jag på mig dubbla lager klänningar för att värma kalla hjärtat.
Packar jag en liten väska. Sätter jag mig på ett tåg.
Kliver av när rätt station saktar in utanför fönstret.
Dit jag vill velat måstat saknat sedanlängesaknadstad.
Jag är mig själv där men aldrig ensam tidigare nej.
Och ett litet hotell står och väntar, en soldränkt kammare
med utsikt. Över gytterhus som ser ut som gräddbakelser
klänningar och tjocka dyra tanter.
Fina skrivbordet en säng ett badkar är allt jag behöver.
Påminn mig om att köpa stearinljus, tack. Kanske finöl
eller rött?
Jag ska gå runt bland människorna sen, som jag inte känner.
Sitta på caféerna och äta mina saknade arabiska delikatesser.
Sitta på bänken med uteliggarna och fråga varför kärleken
inte vinner. Fråga dem vad som viktigt är. Fråga de galna och utslagna
jag tror det är de som vet.
Inte fan vet jag.
Iallafall.

Jag vill gå jättejättelänge i skor som inte hörs,
för vissa gånger behöver man smälta in i väggarna och bara iaktta.
Röra mig mjukt och stadigt, andas och krama staden som säger att
den längtat mig. Det är ok, om själva staden märker mig. Bara.
Vi har egentligen ingenting otalt med varandra, jag vet ju det.

När fötterna tillslut ber benen att vila. Tar vi grön buss tillbaka.
Tända ljuset, ett vitt. Jag kunde inte bekänna färg.
Och alla var så våriga och grälla, inte som min känsla. Mera blå.
Men vit är bra. Det är en början...
Och pennan sen. Brevet. Poststämpeln. Om jag inte ångrar mig.
Jag har bara ångrat mig en enda gång i livet.
Kanske det är ljug, men jag vet bara en gång sådär på rak arm.
Är armar raka?
Mina är smala nu. Jag kan inte äta riktigt. Jag är mätt
på skuld och sorg. Förträffligt tråkig men ack så mättande kost.

Sova på svenska hotellakan, gjorde vi aldrig du och jag.
De är ofta billiga, men just de här är bra.
Faktum är att när jag ringde runt och letade rum var det
två saker som, nej tre.
Badkar, lakan av yttersta kvalité
och utsikten mot dig. Kändes viktig. Sorgligt viktig.
Som det där med sömn. Sova bör man annars dör man.
Fast det är ju livet som. Om inte annat. Ok.

Andas, Lotta. Andas.
Nästa dag är det pir på schemat.
Och det är nervöst. Att våga. Ta tillbaka det där stället.
Så jag måste spela upp händelseförloppet om och om igen.
Som en elitidrottare med en målbild.
Inte tänka på att gråta eller kräkas.
Tänka på att välja rätt skor. Få en riktigt bra start.
Välja rätt café för morgonkaffe. Ja, jag dricker det.
Nuförtiden.
Sen ser jag hur jag går rätt ut. Rakryggad, smalarmad,
ickefrysande, och nästan lite upprymd.


Om någon sen undrar över de prydligt ihopvikta klänningarna,
3 till antalet, röda skorna, -so me, by the way. En rosensjal och
ett par väldigt för dyra strumpbyxor.
Låt de undra. Jag är bara på väg till Köpenhamn över dagen.

Vi ses kanske sen.
Hej hej...


Men Olle är väl ok?

20.2.10



Jag är trött på kärlek.
Det går över.
Det blir bra. Snart.
Och jag börjar med mig själv.

Sen undrar jag, varför är man som mest spännande på en fest,
när känslan bara är e n s a m.
Det är lustigt att behöva liksom slå sig fram?
Och samtidigt. För egot.

Förlåt en trött kvinna, en mycket trött kvinna med fyra barn.
Om hon nästan orkar le lite i hjärtat över att hennes väns son.
Tar henne i famnen och säger:
-du är så vacker nu, jag skulle vilja ha dig.
Jag skulle ta dig nu, om du lät mig.

Sött.
Trött.
På kärlek.


OJ...

selfportrait

Jag har haft min blogg i över tre år.
Vad tiden går...

Jag är inte samma, varenda cell är väl utbytt vid det här laget.
Det känns som om jag borde hålla tal eller nåt.
Men det är inte så mycket stora ord i mig idag.

Litesåhärdå:
Var snälla.
Mot varandra.
Var modiga.
Bär klänning ofta.
Tack för att ni läser mig.
Och ta hand om er.


/Drömma-Lotta

Ps, den här bilden tog jag i somras, när jag var sjuk och stressad.
Konstigt nog ser jag lycklig ut. Jag kanske var allt på samma gång?
Iallafall, klänningen är en amerikatrasa från 70-talet som jag älskar.
Älskar älskar älskar.
Gör jag.
För
kännedom.


Och skorna

shoes

Som jag köpte hos den här vackra fina.


Ps, jag hann aldrig måla naglarna...

dior

Halsband, Dior 50-tal
(Lånat av Fåfängans Antik)
väska från Drömma
vantar från samma ställe...
bolero hittad igår, på Åhléns.
Halva reapriset!


Dina ögon ändrar färg i ljuset

dressydress

Kära vänner och eventuella ovänner.
Jag har aldrig fått så mycket uppskattning i hela mitt liv,
på en och samma kväll.
Har vaknat nu, mina fötter värker av dans,
och kinderna blossar fortfarande över allt vackert som sas.
Att Joanna och Emilia bar mig när jag skulle upp på scen.
Så att det bara var roligt, och han Peter Apelgren var
bedårande. De som vann var ett gäng unga pojkar.
Som gav mig fina kramar och, den sötaste med ögon sa,
-hej du glömde mig. Då fick han en. Förlåt.
De var ju så många.

Sa jag att mina fötter gör ont?
Sa jag att jag glömde nya kameran?
Ni ska iallafall få se ett Diorhalsband från 50-talet
som en vän lånade ut. Och en bit av min klänning.

Om det var värt det mitt i tårarnas dal?
Om jag klarade kvällen?

Jag ägde.
Det var värt det.
Jag ägde för fan, jag vet att jag gjorde det.

Och hej, hej mina älskade finaste läsare.
Ni bar mig minst lika mycket,
utan er pepp innan hade det inte blivit samma.
Ni gör mig bättre.

Kyss

Ps, jag träffade aldrig Lars Norén.


Om att vara skön

18.2.10

Varför kan jag inte vara mörk, sexig, och hemlig?
Mystisk? Hes...
Har ni tänkt så nån gång?
Eller, ni är väl så redan, antar jag.
Alla andra är ju fan spännande utom jag.
Och jag fiskar inte nu, jag gör inte det.
Faktiskt.
Jag bara önskar lite.

Fast, när jag tänker efter så är jag faktiskt hes.
Och mörk.
Inte direkt sexig kanske, men inte helt äcklig heller...
Men det där andra. Jag är ju som en öppen bok.
Pratar för mycket, delar hit och dit. Känner saker.
Varenda liten gräsrot och grusflis på kyrkoplanen känns i mig.
Varenda blick och ryckning i någons mungipa.
Som ett barn. Eller är det damp? Tourettes ibland.

Hur vore det att sitta och dingla med benen i en bar.
Prata släpigt med hesrösten. Fåordig.
Kortfattad. Jag fattar mig ALDRIG kort!
Le inåtvänt hemligt och säga. Saker.
Konstiga eller varma. Eller som nu:

Det gäller livet.
Rädda världen.
Om du vågar.

Typ.
Eller nåt.
Jag tror att jag börjar känna mig pyttelite på festhumör.
Och jag har köpt för dyra strumpbyxor på NK idag.
Till flaggstångsbena.


Before the party



Älskad unge
älskad fruktskål
älskade vänner
som håller min hand
Jag räcker aldrig till
och det är ok.

Just nu behöver jag,
ladda för en fest.
Vissa gånger
när man är hudlös, öppen
älskande och lite trasig
när förväntningarna på festen
är lägsta möjliga.
Blir det de bästa kvällarna.

Om det ändå vore så i morgon.
Om jag ändå fick vara som ett
tomtebloss
som brann hela i morgon.

Om jag orkar ta bilder.
Suddiga men ändå klara.
Lovar ingenting.
Bara att jag ska gå dit och brinna en sekund eller två.
Vi ses till helgen, ni får ha det fint.

DagenefterfikapåDrömma11-16?
Tröttkram
/Drömma-Lotta


Suddig

När man är en väldigt liten liten människa.
Som inte kan värja sig mot magkänslan.
Och som tar in andras sorg till 100%
Känns det som om ingen luft finns kvar.

Jag kan bara säga förlåt.
Förlåt mig alla som jag gör besvikna.
Jag vill förlåta mig själv och hitta mig.

Vissa dagar bara suger.
I morgon ska jag stå på en scen, vad fan ska jag säga?
Att jag inte har något att säga?
Det är en helvetes tur att mina vänner är med mig där.
Jag ska fästa blicken på er och tänka varmt.
Och suga åt mig de nominerades glädje,
vinnarens glädje, 2000 människors gemensamma dansglädje.

Och när jag inte orkar mer drar jag ett snötäcke över mig.
Har jag sagt att jag lägger min röst på Lars Norén?
Har jag sagt att jag älskar mina 650 läsare om dagen?
Eller mina fyra barn. Herregud barnen.

/Liten Lo


Klotter och Linda Ronstadt

17.2.10

...
men kroppen gick raka vägen till dig.
Natthimlen råmade.
Vi tjuvmjölkade kosmos och överlevde.

Snott av Tranströmer



Jag har lämnat in min första 120-film till framkallning.
Sånt tar visst tid.
Tid är ingen sak för mig längre.
Jag har nämligen.
Famnen full.
Bara sådär.

Mina kilon är dock borta. Alla 4 typ.
Lite ledsen för det men när jag blir frisk så!

Och nu ringde telefonen, min vackra vän och granne
och våran finaste glitter-Jo. Vi ska ses klockan sju.
Mitt hår är väldigt mörkt, färgade i morse. Inga grå kvar.
Jag tror det är nu det vänder.
Hoppas jag. Allt.
Tack på förhand gud. Gud.


Att vara sann mot sig själv

händer

Tittar på gamla bilder.
Den här tog jag den dagen jag klev ur mig själv.
Klev ur mitt eget hjärta.
Tog en väldans massa bilder då.
Har inte orkat titta på dem, eller jag har letat faktiskt.
Men inte hittat dem. Förrän nu.
Jag säger inte mera om den saken men tänker mycket idag.

På att försöka vara stor.
Större än det som gör ont, och bara ge kärlek.
Kärlek till de som jag jag sårat så mycket de senaste åren.
Inte svika mera. Vara modig och ärlig till höger och vänster.
Det finns liksom ingenting mera jag kan göra.
Om jag får något gott tillbaka är inte säkert.
Men jag vill vara som ett barn.
Jag vill ha tillit till människan och världen.
Tro gott.
Känna hopp.
Och allt som jag får och om jag får.
Är en förunderlig gåva.

Kärlek,
Lo


Om trumpetaren i drömmen



Han var lite som Chet.
Fast lång, med mera hår och med de vackraste händerna.
Den här bilden.
Är mig kär.

Bara så.


Arbete och fritid drömmar och dåndimpar



Vi föds samtidigt, kollektionen och jag.

När jag började arbeta med den var jag någon helt annan.
Sen blev jag någon helthelt annan. Halkade efter mig själv
och sprang i förväg på samma gång.
Lite galet. Att smita och pressa sig samtidigt.
Och detta att lyssna så mycket på andras idéer om hur leva.
Det är bra med råd, men till en viss gräns.
Sen är det bara du. Din mage. Ditt hjärta.
Och det sista jag vill vara är en liten lort, A.
Vara modig som du, vill jag vara.

Jag drömmer mycket och till min stora glädje
sov jag nästan hela natten. Som ett barn.
Ett oroligt, men ändå.

Drömt:

Jag satt på en solvarm trappa
Skrovelkänsla mot nakna lår,
smågrus som måste borstas av varmhuden
när man reser sig sedan.
Det bara vet man.
Jag sa det rakt ut, sen skrattade du hallon
mot min hals.

Tidsresa, vi går i allén.
Löven vänder sig mot din mun
när du talar. Ingen vill missa. Något.
Om du är irriterad
blir dina ögon kalla som min mammas Kosta Boda
skålar i vardagsrummet. När hon levde.
När du ler rasslar löven i Vasa och solgliset
mellan dem är varmt.
Löven är som förhäxade
av dig.


Det stod en ensam man på Järntorget häromdagen.
Egentligen var han en liten krum sak, gammal.
Men i natt var han ett långt zigenardansande
gäckande sexigt mörkt troll. Smal som en vidja
och med de vackraste händerna.

Trumpeten ljuder över takåsarna.
Istapparna som suger näring från husen dessa glasdjur
vågar äntligen släppa taget och falla

i din famn.


kreativkarneval


Hej världen

by anna halvares 1

by anna hallvarez 2

Möt Anna Halvares/HEJA

Hon är en fin vän som jag i ärlighetens namn aldrig har träffat.
Men jag bara vet, att jag gillar henne i verkligheten med.
Sånt känns genom skärmen. Man bara vet.
Och en annan sak jag vet.

Är att hennes klossar, kylskåpsmagneter, skrivböcker, tavlor och askar.
Är en bit konst, en bit humor, en bit eftertanke, en bit historia och så kryddar
hon med en underton av sensualism. För det är en skön känsla.
Att hålla i bitarna som innehåller allt detta och lite till.

Hon har ett tryckeri också, med gamla typer. Vackra typer.
Om jag skulle våga, någon gång. Är det hos henne jag skulle trycka.
Och vill du, och jag vet att du vill.
Äga. En bit av Anna.

Så är det prisklassen 150-250 kr vi talar nu.
Allt ni ser på bilderna är till salu.
Kom in kom in kom in till mig.
_______________________________________________


Ok.
Onsdag.
Det är 3 dagar tills jag ska stå på en scen och tala.
Tills Nöjesguidens fest och kindpussar och vild dans.
Jag behöver bli frisk.
Färga håret.
Jag behöver hitta mig.

Jag
behöver
en
plan.


Om en natt...

16.2.10

at work

...är det en ny dag.

Det gör ont att gå igenom väggar.
För kännedom.

Och flickorna på jobbet,
den lilla som lekte skyltdocka i 30 minuter.
Orörlig. Elvira slängde med nyklippt hår och tänkte
på sin nya låt.
Den väntade hemma på att få orden vända och vridna på.
Som mamman gör. För de finns ju där.
Men när de skickas och ingen respons kommer
känns det tomt. Lära sig att ge utan att förvänta sig något i retur.
Är en viktig läxa. Och hon vill ge, i måttlig mängd iallafall.
Spara på sig ibland, och sluta längta så förtvivlat.
Lilla mamman behöver egentid.
Semester ensam, det hade varit fint som en klänning.


Bad hair day

Nu tog orden.
Slut.


Maghjärtat





Ja, vad säger maghjärtat nu då?

Att jag inte ska ge upp.
Bara lägga mig och vila lite.
Sova. Sova bort.
Sen resa bort.

När någon annans maghjärta tillslut når fram
och man liksom vaknar ur en tusenårig dvala.
Även om det då visar sig vara försent.
Kan man väl inte bara ge upp, kan man?

Jag tittar på min lilla dotter.
Hennes trasiga hand ligger som en liten vit mus på täcket.
Jag vill ha bandage jag med tänker jag.
Fast jag vet att det inte alls hjälper.

Vet du vad, en gång hade jag en rund säng.
Visste du det?
Ett helt liv rymdes i den där gräddfärgade cirkeln.
Jag gav bort den.
Den störde mig, trodde jag. Men det var ju jag själv
som störde
mig.


Din krage är visst uppvikt nu (El, sömnlös och febrig på Bellmansgatan)

Februari, jag undrar om jag kommer tillbaka någon gång?
Hit alltså. Någon sömnlös natt till dig för att famla
efter en gammal känsla. Och tänk att
kunna säga just, en gammal sådan.

Läser en november och tänker att så illa är det inte.
Med skrivet. Men det är kusligt ändå. Att se orden senare.

"Det ligger en sol begraven här nånstans...
Mitt hjärta är en tappad handske under kyrkoplanen som nu förvandlats till en frusen leråker.
Solen gömmer sig där, och handsken som håller den.
Din kropp böjdes mitt på, neråt i en båge.
"Sluta, det behövs inte" sa jag som inte visste bättre.
Fast alla har väl rätt att ändra sig.
Alla människor har rätt till en andra chans."


Och jag vet precis vad du känner, tro inte annat.
Jag kan bara inte skilja på om det är bra
att vara efterhängsen eller sval.
Just nu vore sval bättre, eftersom jag möts så.
Men när till och med tveksamheten slirar
ner sig i en dröm, vomerar i sitt eget sköte och dyker upp
som någon annan sen. Då är man inte så stor.
Ryckvaknar med ett svettigt tvinnat lakan mellan
mina vita lår.

Och i en annan dröm sedan.
Ditt leende svävar över mitt oleende.
Förlåt säger du,
-förlåt men jag bara måste dra ut en tand på dig.
Jag behöver ett minne.
Men de är slut. Tänderna.
Jag hade redan tappat allihop...


Jagkanintesovajagbaradrömmervikanvälbaraglömmadethärva.

bloggers


Vykort efter explosionen

15.2.10

i köket, efter explosionen.

så mycket blod

Från lilla M

Nu har vi tatt kort. Jag längtar efter dig.
Det är ändå Ma-l-va som längtar efter dig.
Jag blundade, när jag hade skadat fingret
och när hon tog kort på mig.


Till Herman.

Och konstnärinnan som givit mig flickan med pärmen (skolböcker, egen novellsamling?)
hon heter Marianne S. Bratlie



Present till mig själv, 99 kr.

present till mig själv, 99 kr.

Sportlov.
Djävulens påfund.
Min yngsta kan inte använda sin ena hand.
Jag mår illa. Kanskelättmaniskapatiskpåsammagång.
Sömnbrist.
Tvätt ska vikas in.
Ni får mig som jag är.
Min hatkärlek till tröjor med budskap.
Jag ska göra den till min, och det var intressant att
se en Gina Tricotbutik. (Min första).
De hade fina blomprint.

Och jag ska försöka älska mig själv.
Faktum är, att jag ju redan gör det.
Och det är ok att älska någon.
Ändå.


Om klackeskorna...

Vet ni vad.
Jag köpte in dem, Barundskorna.Allihop.
Ett miniparti i få storlekar till en början.
Så häng på låset om en vecka ungefär.

Kyss,
Lo


Ett brett band

Jag tycker det är så dumt.
När bredbandet är dubbelt så långsamt mot vanligt.
Då blir jag ju sovande hälften så många timmar.


Sen ska jag vara hemma i morgon i och för sig.
För min unge har varit med om en kökskatastrof.
Större, långt större än kiwikatastrofen.
Och min nya kamera.
-Har knäppt upp min första rulle.
Så hon och jag, lilla lätta hon kan få följa med
mig till pojkarna i vasa sen.

Efter att bredbandet och jag sovit en stund.


Ridå klockan halv två

handklapp

långa nätter i februari

Nattkatt.

Snöskottning, rödvin eller möblering av halva mitt liv.
ingenting hjälper.
Kan ingen natta mig?!?


Hur vill du leva?

transparent

A lånade ut sin sommarstuga.
Där kan man ligga sömnlös lika bra som hemma...

Jag har lärt mig mer om mig själv
på en vecka.
Än på de senaste 5 månaderna.
Alla hjärtans dag.
Grattis och jag beklagar allt.
Verkligen.

Sen det här med att köpa loppismöbler.
Det får jag sluta med.
Kom hit, jag är vaken hela natten.
Säg ingenting, hjälp mig att möblera om istället.
Det är ju ändå uppenbart. Att jag inte klarar av det själv.
Vi kan bara vara tysta och lägga mattor under allt
som är för tungt att bära.

Och våren kommer snart...


Den här vägen leder ingenstans

14.2.10

this road leads nowhere

Jag vill skriva saker men känner mig lite borta.
Skulle ha nån slags semester. Vila.
Hos barnens pappa exploderade en hushållsapparat.
Nån större mixersak. Pappan och lilla M skadade.
Stygn. Inga vackra ögon skadade. Och jag är inte där.
Jag är inte ens där!
Jag tänker, fuck familjerätt och millimeterrättvisa.
Bara de är ok...

Och här. Jag ville bara vila.
Så kommer kommentarer om någon som jag ändå inte ens har längre.
Jag har suddat ut allt. Och det var säkert inte för att vara elaka
men det gjorde bara ont i mig.
Så himla ledsen.
För det här är min blogg, mitt ansvar.
Tänker att jag kanske drivit er till detta?
Det är ju fruktansvärt fel...
det sista jag ville.
Ja som någon skrev, ta det på mail. Skaffa ett rum!
Bara inte här, inte på min blogg...tack.

/Drömma-Lotta


Jag är en sån som tappar saker

12.2.10

uppenbarligen.
Om någon hittar min lovikkavante så säg till.
Hon är vit. Gräddvit.
Inga krusiduller på. Alls.
Det märkliga är att jag hade henne här igår.
Men så bara, poff. Borta.
Det kändes viktigt att säga.
Vet inte varför, faktiskt.

Nu ska jag packa lite grejer.
Till min resa.
Mår lite illa...

Uppdate:
Älskling.
Du är hittad.
Bildbevis kommer strax.
Och tröjan är köpt på myrorna.
En man har haft den. Han var stor han.
Och de fodrade gummistövlarna från emmaus.
Är ett halvt nummer för små, nästan.
Dumt men det var akut. Du kan få köpa dem
när jag hittat rätt sen.
Och det gör jag.

jag

vanten

hittade