En vecka med barnen

9.6.11



Den går så fort, vi leker, bråkar lite, kramas mycket, jag sätter gränser som testas vi lagar mat
och barnen överraskar mig med picknick.
Sen somnar lilla M i en hög av drömmar om hur hennes kalas ska se ut och tanden är tappad och
jag vet aldrig hur ett kalas blir när de inte är på min vecka och barnen ber mig,
"snälla mamma, du kommer väl", och jag får säga som det är att jag vet inte pappa bestämmer
men jag vill gärna och det här.
Det här är ett typexempel på när jag väljer att inte visa min sorg.

Jag tänker efter tre år, att jag vet hur det är.
Att det är noll idé att stressa upp sig för saker man inte kan påverka.
Och att jag kan hjälpa dem att bli starka och trygga,
att de kommer att känna sig älskade oavsett om de minns sina föräldrar
i samma rum på en födelsedag. Faktiskt.
Men jag skulle kanske vilja säga till andra som separerar, att det är barnen.
De som missar, inte jag egentligen.

Jag tog bilder igår, med ett Dianaobjektiv på en systemkamera. Svårt och det ser lite "fuskanalogt" ut.
Ni får se.
Vi får se.

Och så tror jag att jag är lite kär.
Hej hej,

Lo


2 kommentarer:

Sandra sa...

Igår när jag satt på Järntorget och väntade på vagnen, så såg jag en fantastiskt gullig, liten familj som var ute och spatserade. Mamman var välklädd och fin som få med en retrobarnvagn och barnen såg ut att vara universums sötaste. När jag kom hem och tittade in på din blogg, insåg jag att det var ni. Inte sant? Tack för en fin blogg. Du verkar vara en otroligt fin mamma. Kram sandra

Drömma-Lotta sa...

Oj. TACK!