Små blå, meningslösa men två.

29.12.11


Den här bilden tog jag för ett tag sedan.
Som vanligt blåste det som fan, säkert regnade det i sidled med.
En pappa och hans son kämpade sig uppför mitt berg.
Trappan med tusen trappsteg, en kamp, en väg mot stjärnorna.

Den sista tiden har jag fått en del kritik.
En del relevant och en del taget ur luften.
Jag har känt att det begränsar mig, mitt varande på bloggen.
Aktar statusar på fejan och över lag vad som sägs offentligt.
Det är tråkigt men går säkert över.
Vi väljer själva att ta in andras negativa energi eller inte.
Men en människa klarar inte heller att stå emot hur mycket som helst.

I vilket fall är det dags att gå vidare, någon annanstans.
Det känns fint i mig att tänka på!

Jag önskar att livet var lite lättare
jag önskar att folk inte var så rädda
att våra munnar viskade snällhet och ryggarna var raka
-av mod.
Ibland, sällan men ibland.
Orkar jag inte vara stark.
Jag slås till marken av dumhet och illviljor.
Förundras, häpnar men orkar inte ta det med den sedvanliga klacksparken.

En vän sa att varje människa har alltid 48 problem att tampas med.
Eller om hon sa 45?
Hursomhelst, om jag tänker så, och välkomnar motgångarna i vardagen.
Accepterar dem och livets framfart.
Anser jag mig lyckligt lottad ändå.


Jag har kämpat som ett djur rent ut sagt, för att döda skitsnack med vänlighet.
Och kommer fram till samma sak som sist det begav sig:
Vill folk läsa in att jag är dum trist och elak, en som slår sig för bröstet och bara talar om min egen förträfflighet. Så gör de detta.
Vill de sätta mig på piedestal och hylla mig så gör folk detta.
Oavsett om jag kämpar med att bevisa motsatsen eller inte.

Ibland är det tid för kamp, ibland för att vika åt sidan och ge upp.
Det betyder inte att jag håller med, jag väljer att lägga min energi på annat.


Som jag sagt tidigare,
det här är ingen perfekt människas blogg.
Jag är inte intresserad av att bli lajkad av alla,
eller av att visa upp en fasad av rosa fluff.
Missförstå mig inte nu, jag gillar fluff.
Men livet är inte svart eller vitt.
Och jag är lite trött på att bli missförstådd, oavsett håll.

Jag tar hand om mig och barnen,
de sista dagarna av 2011.
Ett om man summerar det, fantastiskt år.
Året då jag fick bo vid foten av ett berg,
se djur och växter frodas, lyssna på stormar och barn som växer.
Resa och älska. Gråta och resa mig. Lära sig. Akta sig. Ta hand om. Ge upp.
Vinna.

****************************************************



10 kommentarer:

Louise sa...

Folk har trista liv. Hatet är ett sjukt sätt för människan att känna att hon duger, känna sig lite bättre, lite REDIGARE än grannen. Bara vägra sugas med i dendär lervällingen av gnäll och hat, håll fast dig i en snygg klänning. Fortsätt leda tanter över gatan.

Kram från en annan Hagamorsa som inte är helt olik dig

Ulrika sa...

Lotta, har läst din blogg i flera år och för mig är du en tröst, ett socker och ett mammahjärta i vackert och i vardag att sympatisera med.

Du vet det säkert redan, att det elaka andra gett dig, handlar om dem själva. Inte desto mindre kan det skava, det elaka. Så i min tanke skickar jag dig compeed för hjärtat, modet och hjärnan.

Behöver du, så vila ut, stärk dig, ordna din fasad och visa bara det du vill visa för alla, men kom tillbaka!

Elisabeth sa...

Lev livet och skit i Jante, Lotta! Vi är så rädda i det här landet. Går bakom ryggen och angriper den som vågar blotta sig lite eller säga sanningar. Ingen får sticka ut åt något håll. Det kramas och kindpussas, men det unnas inte. Antalet fb-vänner säger inget om antalet varma hjärtan.

Kram (på riktigt), E.

Anonym sa...

såg en liten fin devis som får mig se med annat perspektiv,

Tänk
i varje stund och fara
varje motgång och besvär
att det ändå kunde vara
mycket värre än det är.

Gott nytt spännande år!
önskar Å

Anonym sa...

Vill tacka för din fina blogg! Ibland tittar jag bara på fina bilder men alltid när jag läser det du skriver blir jag på bra humör, förundras över livet, tänker större. Du är fantastisk!

Ett riktigt gott 2012 önskar jag dig.

Carin

Jenny sa...

Kritik för att man kommunicerar - usch! I alla fall så kan jag säga att du gläder många med dina så vackra vardagsnära ögonblicksbilder: Jag vill tacka dig för en så fin blogg - Gott Nytt År!

Anonym sa...

Gott Nytt År 2012 för dig och de dina!
Jag upptäckte din fina blogg för drygt ett år sedan..och vilken fin blogg tänkte jag; konstnärlig, med djup, med längtan, kärlek, allvar, med glimten i ögat, ja allt man kan tänka sig som ett liv kan innehålla. Det ska respekteras.

Med vänliga hälsningar
Hanna; en av dina läsare

Anonym sa...

Avundsjuka och elakheter bottnar i hjärtan som krossats, infekterats och ruttnat. Men kärleken är ändå störst! Din blogg ger så mycket kärlek, den ger så mycket liv. Du ska slå dig för bröstet, du ska gå med stark rygg./Lo

raquel sa...

men finaste lotta , vilka har gett dig elak kritik från det blå? vad tråkigt att höra. vi kanske kan prata om det sen om du fortfarande är peppad på fika idag?
här får du lite konstruktiv kritik istället: du är en av de starkaste personerna jag känner och en väldigt stor inspirationskälla
kram

Anonym sa...

Skit i alla trista kommentarer.

Jag tycker/ser din blogg som ett konstverk: vackert, skört och starkt på samma gång - som livet självt. Du tar fina foton å allt du skriver blir till poesi. Jag hejar på dig och påminns då om att jag också ska heja på mig själv. Å det är bra.

Gott nytt!