Är man någonsin redo?

30.3.12

















Jag lägger upp färgglada bilder på vimplar och ballonger, vi överraskade bebispappan M igår.
Vimplarna sydde vi av papper och tvinnat rödvitt bomullsgarn. Det var pilligt, kanske man skulle
ha haft tjockare papper?
Servetterna köpte jag på Tiger och väggbonaden blev bordstablett till M.
Lilla E gjorde en fin hatt och bokstaven A tog slut men vi satte dit ett hjärta istället.
Bilder ja.
Kjolar med volang är fint, och motljus. Motljus är det bloggigaste som finns just nu,
och jag kan inte låta bli.
Lilla M hade gjort en armband och hon var så mån om att färgerna skulle bli rätt.
Och vilket djur. Som skulle passa bäst. Till bonuspappan. Ett godkännande.
Inte alla får armband...
Gräddtårta smakar bäst dagen efter om ni frågar mig, och jag lånar armbandet i smyg.
Tittar på min familj, och ljuset som trevar in.

Ni ska veta att bara för att bilderna är fluffiga och jag skriver om längtan efter att bo ihop,
och om hoppet över att få det dära drömhemmet.
Är det inte alltid så lätt.
Att flytta ihop när man är såhär skild och kantstött, vackert nött bittersöt i kanterna.
Ska vi klara det, mellan alla smulor på bordet och nya regler och önskningar om spejs och tid för alla?
I början stod jag i mitten som en trasdocka alla drog i. Alla önskade, nej krävde min tid.
Jag är solen, jag måste orka allt. Eller?

Det där har lagt sig nu, det är bättre men i alla familjer bråkas det och ifrågasätts.
Alla vuxna har sina dåliga samveten och sitt gnag.
Kanske att en stjärnfamilj med 6 barn inte tar varandra för givet lika mycket,
men det är inte heller lika självklart ok att brusa upp eller sura.

Vissa dagar balanserar jag på lina utan skyddsnät och andra dansar jag på moln i blommig klänning.
På sista tiden har jag haft ont i hjärtat av alla känslor.
Är vi redo, verkligen redo?

Jag vill tro det, och man måste väl försöka, visst?
Vi har levt så länge i kappsäck nu, det sliter.

Den nya familjen.
Jag vill ta den till nya höjder nu, och händer det så händer det där nya.
Så länge får vi nya golv och kanske att jag drar ihop lite vänner och målar min hall,
det har jag ju pratat om i 1,5 år nu...

Sen kysser vi varandra på en parkering vid Ullevi och mera redo än så blir vi inte.

Hej helgen,
nu hoppar vi.
Jag tvingar upp mina mungipor och tar ett djupt andetag.

/Drömma-Lotta


3 kommentarer:

TuvaMinnaLinn sa...

Jag blir aldrig redo.
Jag hoppar ändå.

Kram

Johanna sa...

Ja herregud, styvfamiljer, det kan jag skriva en hel uppsats om efter drygt sex år. Det är en väldigt annorlunda dynamik som kräver mycket mer kommunikation, för nästan ingenting kan man ta för givet.

Känner igen mig i det här att slitas mellan olika intressen och
kan tänka "men jag då??". Ibland saknar jag också "kärnfamiljens" mer givna ramar, samtidigt har jag fått växa mycket som människa genom de här erfarenheterna.

Drömma-Lotta sa...

Hej och tack för era kloka kommentarer.

Jag är rätt bra på att hoppa, tror jag.
Den här gången är det annorlunda.
Jag vill så gärna att det ska vara sista gången jag hoppar, när det kommer till kärlek.
Att barnen ska slippa uppbrott och sånt.
Samtidigt, vi är ju redan tillsammans, och bebispappan är en del av vår vardag sedan länge...

Det handlar rätt mycket om ekonomi för min del med, men det kan ju bli en helt annan fundering tänker jag.
Att ta sig an ett större, dyrare boende där jag ensam kommer att stå på kontraktet, med min skrala kassa, om det värsta skulle hända tex. Sånt skrämmer mig.
Fast mest vill jag ju hoppa och sålänge inget tillfälle finns, så får jag väl fundera och vänta och se till att ha det bra N U.

Kram

Johanna,

det kanske du borde?

Jag kan sakna jag med, de där ramarna du skriver om men landar precis som du i, en tacksamhet över hur vi alla fått växa och lära oss i det nya.

Jag kan redan nu se, att mina barn pga skilsmässan och sitt nya syskon, kommer att bli lite andra individer än om allt bara "rullat på" i det gamla...

Nu är jag ju nån slags särbo och bor varannan vecka, _precis_ som mina barn.
_Det_ har givit mig ytterligare perspektiv och insikter som jag är tacksam för.

Fan så det sliter ibland.
Kappsäckandet.

/Lotta