Ett år med Judith

Idag fyller våran unge ett år.
Det är inte klokt hur snabbt tiden gått och jag får en sentimental klump
i halsen av att samla ihop bilderna.



På slutet av graviditeten var det mycket väntan och lite hype på bloggen nästan.
Hade otroligt många läsare runt den tiden.
Hon hade annonserat sin ankomst långt innan, min kropp var en knut av smuliga fogar
förvärkar och det rev av klåda över hela kroppen.
Rätt jobbigt.
Jag låg lite på sjukhus men hon valde att stanna ett tag till. Tack.



Sen kom hon, 10 dar innan beräknat datum.
Första föraningarna kom på natten och några timmar senare var allt över.
Den mäktigaste av mina fem förlossningar.
Varenda värk kände jag intensivt och på ett bildlikt sätt,
"nu är hon där, oj vad huvudet vred sig, nu har jag öppnat mig si och så".
Det var så häftigt att inte behöva personalens assistans knappt
och bebispappan minns jag mest som en varm kropp nära min. Hans lugna röst och fina händer.
Lite lustgas på halvfart mot slutet var allt som behövdes men faktiskt så var han den bästa smärtlindringen.
Vid ett tillfälle drog jag upp hans tröja och andades in doften av trygghet, pussade hans mage och tänkte att
-det här gör vi igen i morgon älskling...

Visst var det intensivt mot slutet,
men aldrig stressigt och jag tyckte mera såhär i backspegeln att det var en intim, sensuell och kraftull resa.
Som gjorde ont, jävligt ont -men inte hela tiden.
När huvudet ville ut tog jag ner mina händer och hjälpte henne lite;
höll emot, höll om och kände hur hon roterade och föll in i mina kupade handflator.
Sedan drog jag pyttelite och andades samtidigt ut resten av Judith.
Och så varmkladdig upp på mitt bröst.
Helt täckt av fosterfett, sidenmjuk och rosig.
Hej.




Hej och välkommen lilla pigga tankfulla busiga smarta tjej. Så färdig. Vaken. Självklar.
L J U V L I G



Eller hur?



Först var hon mörk, sen rödlätt, sen tappades håret och kvar blev ljust fjun.
Som blev till nånslags askbrun nyans.



I början hade vi värsta vrålåket till barnvagn och även en vrålig bebis. Kolik. Aj.
Tur att hon hade så många syskon, vi hjälptes åt och på något sätt lyckades vi ta oss igenom de första månaderna.
Det var då vi började med matansvar mera bestämt och jag tackar min stjärna för att det funkar så bra.
Vi hjälps åt mycket mera nu. Och har roligare.



En fin sak med att ha fått vara hemma så länge är att jag fått komma ikapp.
Hinna med som mamma och ta igen förlorad tid. När jag drev Drömma fick jag blunda en del.
Tiden fanns helt enkelt inte och jag hade ständigt känslan av att inte räcka till. Inte orka lyssna.
Se. Känna. Höra mina barn.
Så känns det inte längre.



Att födas in i en stor familj måste vara häftigt. Systrarna passar och minimammar och duttar i evigheters evighet.
Nu när hon är större har jag märkt att bröderna tar mera initiativ, läser sagor och rullar boll.
Och systrarnas intresse har svalnat något men det är nog bara bra.



En liten kusin har hon. Lilla U har vi träffat nästan varje vecka hela detta året och hans mamma och jag har delat allt.
Glädjor och mödor, skratt och gråt. För mig som inte är något större fan av öppna förskolor,
(har ju i princip en hemma ;) har det verkligen varit ett grymt stöd och en lisa för själen.



Stolt syrra!



Och det där att få barn med en ny man. Vilken resa.
Vad härligt lite jobbigt och vackert att få gå bredvid honom.
Nypappan och Judith.
Se dem växa ihop och få sin alldeles egna relation. Lika som bär. På många sätt. Jag vill krama dem hårt.
Vi är varannan vecka den lilla familjen, som mera kan göra vad som faller oss in utan så stora förberedelser och åthävor.
Första året reste vi till London och kuskade runt i sverige. Väldigt fina minnen...



Bebislår!



Bebistår!!



Utforska...



Hon tycker om att vara med, hela hela tiden :)



Det här med att sova i egen säng.
Är ett kapitel för sig och inte så viktigt att man måste. Tycker jag.
Fast just nu längtar jag lite efter att få sträcka ut mina armar och ben lite.
Alla barnen har varit så olika där, jag har försökt att följa med och börja första året mjukt.
Och om någon undrar så kan jag berätta.
Att de andra som är mellan 6-15, sover alla i egna sängar ;)



Bäst just nu. Sagor. Att härma djurs läten.
Och kramas.



Lilla barn.
Jag är så glad att du kom.
Jättefinaste Judith,
hurra och grattis på ettårs dagen...