Kärleken...

5.4.12

bianca & me

Jag lyssnade mycket på Jörgen Kjellgren för ett år sedan ungefär.
Sen glömde jag bort honom.
Förlåt.
Nu fyller Kjellgren mig med liv igen. Han känns.

Hej, jag minns alla mina kärlekar när jag lyssnar på dig;

-uppväxten i Jämtland och den olyckliga kärleken
till min bästa väns kusin vi spelade i samma orkester han satt intill mig och den liksom brändes mot mitt lår.
Eller när jag rymde hemifrån och sov i den där förlåtande fuktiga skogen bland harsyra och blåbärsris
och min gömda flaska Marinella slogs sönder av vågorna på lill-ön bakom sågverket.
När min klasskompis fick nog och lade sig på rälsen och somnade i fyllan
och jag bara kände på mig att vi måste ut och leta, något är viktigt och jag undrar om han har det bra idag.
När poetenkonstnärendenstorafilmaren aldrig kom hem eftersom han sov över hos sin modell och jag grät i mörkrummet
och min chef gav mig en orkdie och sa till dig kan man inte köpa en vanlig ros, du är så sällsam.

Alla nätter i Stockholm som väl mera var tidiga morgnar och Kvarnenpojkarna, Kristallen, Hannas Källare,
handskrivna brev, koltrastarna i Sofia, frukostarna med Klara
andrahandsvärldarna med andras porslin och en för liten säng i Ersta.
Och mina barfota flickfötter
ständigt smekta av släpande 30-talsklänningar.

Eller när författaren skrev tusen brev på en månad till mig och jag var aldrig manisk alls
kanske bara väldigt nyskild och törstande.
Alla åren som gift och barnafödandet svetten tårarna glädjen öppna fönster på vintern
för att E skulle kunna andas och det är väl konstigt ändå hur historien upprepar sig
och jag faller som en fura när de som är påriktigtmodigalevande korsar min väg och jag inspireras
börjar göra längta och det är inte längre blod det är vin bakom huden som gör att jag vill cykla
fort fort och vara vaken hela natten hålla hand prata livet och mera vuxet blir det nog aldrig är jag rädd.

Jag har lurat livet på ett operationsbord en gång och varje vår kommer kärleken till livet så hårt över mig.
Ut och bort, längtar havet och hallonkyssar under äppelblom sjunga för högt inte vända bort blicken lyssna
lyssna andas dansa skriva en bok.

Det är fan ingen större skillnad bara för att jag snart blir 39 vårar, jag går fortfarande på lina och drömmer.

Ingen större skillnad när det kommer till livslust och kärlek iallafall.
Det finns hopp. Det finns ett hopp och plötsligt så rinner energin tillbaka in
i mina blåa ådror vid nyckelbenen och kinderna blir rosröda.
Bara för våren, hej hej.
Jag har haft tur.
Ibland tänker jag på det där med att överleva i kärlek och leva.
Det är dags att vakna igen nu. Här i varmljuset.
Ta Lotta tillbaka, vända kärlek in mot mitt egna vinkokarblod.

Hej du, Lottafin.


12 kommentarer:

till-vidas-ara sa...

Underbart! varenda mening här hade kunnat bli en bok, och visst är det alls ingen skillnad, jag känner alla åren i mig och barndomen så ännu mera nära och nu lever vi ***

kramar Lycke

Drömma-Lotta sa...

Fin påsk kära Lycke ***

Anonym sa...

..jag håller med om det att ...ja! skriv en bok!!...jag läser din blogg varje dag...ofta flera gånger...sedan lång tid tillbaka....och jag tycker mycket om det jag läser!..det är rätt ur livet...så som det är...och du har ett språk som jag blir lycklig av...så vackert....så berörande...
ja, ville bra säg det....och önska dig en riktigt fin påskhelg!
Iris

Anonym sa...

Hur fint som helst. Och så musiken som på pricken ramar in alla svunna bilder. Från förr. Som även hos mig frammanar egna fragment från just Stockholmstiden, nätterna på Kvarnen och Kristallen... lyan med rivningskontrakt, kärlekarna. Du skriver otroligt bra och närvarande!
Glad Påsk!
/Christel

Drömma-Lotta sa...

Iris, tack!

Jag skulle gärna vilja skriva en bok.
Hur och när är frågan bara.
Bloggen är ju som en liten biografi, en bok kanske vill bli något annat.

Mitt huvud är fullt av historier, det är väl mest självdisciplinen som fattas. Och min tid prioriterar jag på annat.
Fast det finns mappar i datorn, utkast och annat som samlas på hög.
Så vem vet...


Ha det finfint snälla Iris och jag blir glad att du tar dig tid att kommentera, känns fint att bli bekräftad.

Drömma-Lotta sa...

Och där kom ju Christel, hej hej :)

Nu har jag fått för mig att du är yngre än mina 38 snart 39, men vem vet.
Kanske satt du i baren och trånade i smyg på Magnus Carlsson (sångaren i Weeping Willows) som jobbade i baren och snett bakom i ett mörkt hörn brukade Bob Hansson & co sitta.

Finast var ändå att äta lunch på Pellikan med alla gamla "sill och nubbegubbar" där stod tiden helt stilla och ingen var tuff bara söderbröder på det gamla sättet....

fröken blund slår dank sa...

jag. tror.
att jag svimmar.
så fint så att jag vet inte vad bara ett och det är att länka och bjuda alla på den finaste läsningen.
som ett påskägg fast mycket bättre.
du är fantastisk. och tack för Kjellgren, jag visste inte ens att han fanns och nu är jag oxå kär igen.

Anonym sa...

Lotta - jag är lastgammal, minst ett halvår äldre än dig om jag förstått rätt. Men jag försöker glömma att fyran och nollan närmar sig eller att de spelar så stor roll.
Magnus C var nog i baren före eller efter min tid, och Bobban missade jag också fast det ryktades att han strök omkring där bland båsen.
Pelikan hade en alldeles egen atmosfär. :)
Allt gott!
/Ch.

Lisa sa...

din blogg är ju så tokigt fin!

Vildängel sa...

Ja tänk att även vi rört oss där på samma platser - Pelikan, Hannas, Kvarnen och bageriet på Tjärhovsgatan när natten börjar bli morgon som du skrivit om tidigare. Under nästan samma tid.
Tycker att jag borde ha sett dig. Känns som att du är en sån som man ser. Men inte.
Fin är du och fin påsk önskar jag dig och de dina.

Anonym sa...

Du är bra! Jag återkommer. Kram, Camilla

Drömma-Lotta sa...

Åh, tänk om vi setts där i vrårna då det begav sig, utan att ens vetat?
Fin tanke...

Och jag blir så himla tacksamglad över allt fint ni skriver.
Tack för att ni finns :)