Om mammas vas en blå

16.4.12

gul

hennes arv

suddig gul

Jag är ingen blå person.
Har aldrig varit och alltid varit lätt avis på de som är.
Klädmässigt smyger det sig in en hel del nuförtiden trots allt.
Heminredningsmässigt (phu vilka ord jag hittar på),
kan jag räkna det blå på ena handens fingrar.

Men när jag växte upp, och hon levde den där starka jordnära vackra kvinnan.
Hon med isblå ögon och blanksvart rakt hår, ständigt solbränd och med timglasfiguren.
Christina som tyckte att hennes läppar var "för mycket" och jag försäkrade faktiskt månaden
innan hon dog,
att det fanns kvinnor som skulle ge sin högra hand för hennes mun,
som sprutade in grejs och puffade med smink och gud vet allt.

Varje vår fyllde hon den där vasen med sippor och varje vår sprang jag och lillebroren
ut och plockade tussilago i dikena. Med för korta stjälkar sådär som barn gör.
Och hur jag nu ser framför mig att hon gjorde samma som jag själv.

Klämmer ner små stackars avnypsade fådda blomster i den lilla kurviga blå.
Liksom drar upp dem i smyg och räddar dem från drunkning.
Som lilla M när hon drar upp strumpbyxorna som ständigt hasar ner.

Fast jag gör det i smyg, livräddar blommorna alltså.
Och så saknar jag min mamma så vansinnigt mycket, det gör jag då...


4 kommentarer:

Emmie sa...

fint som snus, båd historia och vas.
jag är väldigt blå, älskar blått och grönt och hela vårat rum här hemma är inrett med blått, allra helst grönblått, petroleumblå ( finns det?)
djupblå.

Drömma-Lotta sa...

Det finns verkligen blå människor och de som inte är.

Undrar om vi tänker så om andra färger med?
Skulle vara svart då...

Petroleumblå, jag fattar :)

Ha det fint,

Lotta

Emmie sa...

haha, ja, eller beige....

Drömma-Lotta sa...

Och rosa....