Om att förlora sig

En dag tog vi tåget till 40-talisen.
Där träffade vi havet, lillebroren, bedagade rosor i drivor, katter och en massa annat.
De bor så fint, och vi får väldigt god mat jämt.
Tiden står stilla där på havslandet, luften är en annan och nere i bukten betar hästarna lugnt på
medan vindsurfarna irrar över vågorna som att det gäller livet.
Jag låtsas ofta att jag bor där jag är, liksom testar av hur det skulle kännas.

Klipper in mig i deras liv, förlorar mig i känslan.
Och när jag och barnen vandrar ner för den branta backen som ett lustigt litet tripptrapptrull pärlband,
när jag ligger och vilar på bryggan en millisekund
eller kisar i motljuset och ser mina manliga släktingar lära barnen att paddla.
Då är det bara där jag vill vara. I den orörda idyllen utan högar av smutstvätt eller kommande dagisinskolning,
i det städade köket där hallonpajen redan bakats av någon annan.
Vila i platsen där solen alltid skiner och ingen frågar vad vi ska göra idag.