Att stava ordet nej. Att sätta ner foten och inte nöja sig.

18.9.12

Untitled

Untitled

Untitled

Untitled

Untitled

Hela mitt liv har jag stått med mössan i handen på ett sätt.
Tackat folk som flyttstädad taskigt och sagt nej det gör inget, jag förstår.
Klart ni hade det jobbigt, det är ok.
Tagit på mig uppdraget som varit ett för mycket.
Alltid varit så förstående. Så dumsnäll.
Tackat en kärlek för kaffet och sett hjärtat rinna ut i vasken tillsammans med diskvattnet.
När han berättade att hans modell hade så vackert hår och det faktiskt var mitt eget fel som trodde alla om gott.
Var inte så naiv, Lotta.
Tackat en annan människa som iallafall hämtade på dagis, visst var allt snyggt på ytan.
Den där ytan, som man som bloggare lätt upprätthåller utan att ens tänka på det.
Vi flyttar en ful förpackning ur bild, puffar en kudde och säger åt barnet att vända ansiktet mot ljuset.
Jävla ytan. Jävlar att svälja någon annans frustration, få någons ilska nedkörd i halsen varje vecka.
Aldrig mera så. Bestämde jag mig. Och det går bra. För det mesta.
Nu är det mera riktiga ögonblick här på Drömma, även om ni som läser inte ser skillnad.
(Och apropå ögonblick, här känner jag att Instagram är grymt för mig. Ett snabbare forum än detta.
Fint komplement. @dromma. Är jag där).

Min kärlek i dag är stävsam, ickeblåögd och ömsint. Tålmodig.
Livet är bra. Bara att det hela tiden måste vara uppmärksamt, närvarande på ett ovant sätt.
Så måste det vara, om man inte ska trilla dit igen. Tröttande och belönande!

Sen det där med jälva ytan. Jag vill även lägga till:
Älskade ytan! Jag njuter ju vackert, det är så. Men vardagsvackert är ändå vackrast och hälsosammast. jag vill leva så.
Med en damråtta eller två.
Hellre att jag lyssnar på en ledsen dotter faktiskt. Än får till tre inlägg om dagen, som innan.

Men tillbaka till det där med att stå med mössan i handen.
Jag undrar varför det ska ta nästan 40 år för en urstark kvinna att stå upp för sig själv, på alla plan?
Är det för att jag är moderlös? För att jag gifte mig för tidigt? Skilde mig för sent?
Det faller sig inte naturligt men ändå har jag gjort precis detta.
Hela förra veckan.
I brevform. På telefon. Face to face.
All energi jag måste uppbåda. För att göra det bra. Inte veva med armarna och gapa utan vara konstruktiv.
Lägga fram kritiken rätt, inte ge mig.

Jag är stolt över mig själv just nu.
Faktum är att jag älskar mig själv, idag är jag min egen idol helt enkelt.
High five på mig.
Och det ska provjobbas i morgon. På ett väskställe.

Får jag jobbet blir det stora bokstäver här på bloggen sen, lovar...

Kärlek till er,

/Drömma-Lotta










11 kommentarer:

Anonym sa...

Svär lite nu dårå men
F-N vad bra skrivet. Det är så förtvivlat svårt för några av oss att stå på sig. För man vill ju så gärna vara till lags. Jag med fast jag har en mamma och skilde mig för tidigt :-).
Hig five på dig och grattis!
och lycka till på jobbet och jag vill så gärna ses snart.
kram
M-L

Emmie sa...

Men alltså, lite så här känns det, att du visste vad jag tänker på nu, och du som är en stor inspiration skriver så att jag kan se tydligare, tänka klarare, typ att jag också kan klara av att vara Emmie, men ändå förälder. Om vi nu lyckas. Tankarna just nu är så tvetydiga.
Rädslorna stora.
Men din text är större och jag önskar dig verkligen stort lycka till på onsdag. Heja heja starka Lotta!

cricri sa...

Så förtätat, sant, insiktsfullt och bra! Och som vanligt blir dina ord som ljuv harmoni i läsögat. :) High five på dig och lycka till med jobbet.

Jenny sa...

Heja dig! Och tack för ett härligt peppigt inlägg. Med tankar som verkar gå parallellt med mina.

seventeendoors sa...

Hej Lotta,
vilket starkt inlägg!

Jag hittade precis hit via ditt underbara instagram. Jag ser att du bloggat i flera år, och nu blir det svårt att slita sig härifrån, vab-dag som denna.

Jag undrar om jag får låna några bilder, och tipsa om din blogg/instagram. Jag har nämligen också en blogg. Så fiiiint det är i er nya våning, och så kul att ta del av din lycka inför allt det vackra (och trappuppgången är sjuuukt fin!)

Hälsningar
Ulrika

evalevabo sa...

Villan härlig lägenhet. Vill se mer. Precis flyttat dit förstårs?
Eva

Hanna sa...

Tänk att det tog 40-år för dig för att förstå, för mig har du alltid varit en idol! Kram,
Hanna

Bygatan sa...

Hej!!

Vilken underbar blogg och detta inlägg var så otroligt bra skrivet, såå träffande rakt in i hjärtat!

Jag är en dalatjej som undrar om du vill göra ett reportage? Det är så härligt när man hittar människor med en personlig stil:)

Mejla mig så får du veta mer:
lenaenglund@gmail.com

Ha en fin dag:) Lena

mimmie sa...

fint skrivet, stå på dig :) hittade hit genom seventeendoors, fortsätter kika runt det ser ut som mkt fint :) vardagsfint eller ytfint, jag kollar ändå! Ha det gott / M

Anonym sa...

Åh Lotta! Sorgligt nog så skriver du om såå många kvinnor. Inkl mig. Jag har alltid varit otroligt stark. Stått emot grupptryck och alltid gått min egen väg. Men det där nejet,.. Varför är det så svårt att få fram? Jag har börjat lite smått på sistone, säga nej i ett 7år långt äktenskap som varit dåligt sedan dag ett. Det känns bra, men jag kan bli
Bättre. Tack för peppen, du är finast. Starka Lotta.

Drömma-Lotta sa...

Hej Anonym, vad modigt! Det är svårt att vända invanda mönster, verkligen. Kämpa på!!

Mimmie, om du läser. Välkommen hit, det ser ut som om du med har en blogg med länken funkar inte :(

Bygatans Lena, jag mailar dig!

Hanna, det var ju hemskt smickrande :0) Tack!

Eva, vi har bott här i två veckor precis. Känns hur rörigt och bra som helst...

Tack Jenny, vi verkar vara många som har det gemensamt vilket stärker mig i tron att jag gjorde rätt som bloggade om saken.

Och Seventeendoors, tack som fasen <3 <3 <3

M-L, Cricri och Emmie. Tack för fin pepp och snällhet genom universum.
Kram till er!