Att Drömma

28.9.12

Untitled

Untitled

Idag var jag på sista steget i en anställningsprocess.
Högsta chefen nu. Vaksamt öga och en stressad dag fick jag för mig.
Min prestation var jag inte så nöjd med ärligt talat, ni vet ibland känns det som om man kommer in fel.
Får en dålig start och sen är det enda man vill att få människan att gilla ens person,
och det man säger blir mest krampaktigt och osmart babblande. Osynkat!

Sen tog jag ett djupt andetag, lyckades ignorera alla vibbar jag tog in i början och se det för vad det var.
Jag behöver inte bevisa att jag duger. Det gör jag. Oavsett om jag glömmer ett år eller svarar
lite lamt på en av tjugo frågor.

Alltså det där att sälja in sig själv.
Det borde jag med mina skills vara bra på, jag älskar att sälja ju.
Men jag har inte behövt öva, har faktiskt bara blivit bollad mellan olika jobb enbart på hörsägen,
i princip.
Välj Lotta, hon är grym, ni kan inte få bättre. Ärligt talat.
Tycker jag att mina arbetsgivare har lite rätt.
Lojal, aldrig sjuk, självständig, hugger i, peppar mina kamrater och älskar utmaningar
som underbemanning och stress.
Sen sitter vi där, i det lilla lilla lagret och min mun är torr av butiksluften och nervositet.
Jag ska berätta om mina visioner för framtiden och på något sätt lyckas jag inte måla upp en bild som övertygar.
Mina visioner är kanske för små, tänker jag tyst.

För faktum är.
Jag är på ett förbannat bra ställe i livet just nu och att önska mera känns nästan förmätet.
Skulle jag dessutom trots min lite svajiga insats få det där jobbet. Skulle jag bli så galet nöjd.
Att det nästan skulle kännas farligt att önska mera.

När man har varit med om saker och sett sjukdom och död i vitögat.
När vänners vänner kämpar för livet och påriktigtsaker gör sig påminda.
Då blir det just vardagen och familjen jag tänker på.
Och min önskan är mest vi ska få fortsätta ihop.
Men sånt blir lätt lite fel att beröra i ett litet trångt rum med en chef som har allvarliga ögon.
Jag skulle naturligtvis inte pratat så mkt om mitt skrivande och min familj.

Det var bara en sån dag, av tacksamhet.
Men om jag fått chansen igen, hade jag målat i ymniga färger över hela duken, om han frågat om visioner.
Bara så att ni vet...


När gråten inte tar slut

26.9.12

Untitled

Untitled

Och vi kanske inte ens tar oss ut, inser jag.
Någon annan får nog hämta en ettakladdare för gråten från den lilla tar inte slut.
Konstigt, inte ens jordgubbskrämen vill ner. Aj aj pekar hon på sin mun.
Bara välling och vatten. Så låt henne då.
Stryka pannan gosa i famnen smärtstillande och Fåret Shaun hur länge man vill.
Nu sover hon.
Jag borde skriva men har inte ro för annat än ett meningslöst blogginlägg.
Så det kan vara i lilla mammalivet ibland.

En liten espresso, en bit choklad.
Vi måste faktiskt ingenting mera än så.
Baby's a little bit broken.
Idag.


Om en ung konstnärssjäl och vardags olidliga lätthet.

Bild 2012-09-26 kl. 08.51

Onsdag morgon.

*Lilla E, som uppgivet utbrister -Mamma jag har inget att ta på mig!
*När jag vänder uppochner på kaffemuggen för att ställa in i diskmaskinen och hälften är kvar.
*En diskmaskin från 1900-talet som bara fungerar ibland.
*Lilla J som upptäckt hur man tar av sig blöjan, när ingen ser och hon har bajsat.
*M:s egensinniga sätt att välja kläder, vad ska det bli av min kreativa 7-åring...
*Stora E som är morgongrinig, Stora H istället pigg som en mört bättrandes på
  gårdagens smink och tuppkam.
*Mamman som ser ut över sin grupp med ungar och som efter bara fem timmars upphackad sömn ändå.
-Ändå är lycklig och känner sig pepp på livet.

Kanske att jag har tur, tänker jag.
För sömnen den skrala beror inte bara på någons nedkissade säng och gråt över höstblåsor.
Saken är den att mitt liv känns näst intill perfekt.
Kanske är det den där pusselbiten av dynamisk maskulin karaktär, han har liksom fallit på plats i våra rum.
Lägger sig i på ett bra sätt, bidrar med lågmäld värme och omsorg, älskar sönder sömnen till ett
dimmigt passionerat sus i mitt huvud och hälper till och fixar med sånt som behövt fixas med så länge.
På insidan och i vardagsbruset.

Ett trött mammahjärta som ändå sitter rakryggad på jobbigt möte eller i en tonårskonflikt.

Mycket tack vare.
Och då händer något annat.
Jag orkar lyfta blicken.
Hittar människor.
Orkar lyssna efter spår som egentligen är ljudlösa.

Ordet fint är ganska uttjatat i bloggvärlden, jag vet.
Men det är så det känns. Fint.

Så, idag ska jag köpa material till en ung konstnär. 
Han hittades på Instagram och världen visade sig vara sådär galet underbart liten.
Eftersom han bor i min stad.

Iallafall. Han tecknar vackra små blommor som man vill ha på porslin och på sin vägg.
Jag tänker köpa pennor och papper och så gör han en åt mig, ni ska få se.
I bästa fall kanske fler gillar, och då kan ni få köpa här via bloggen tänkte jag.

Jag önskar er en varlig eftertänksam höst, en rolig glad och snäll.

Kram,
/Drömma-Lotta


Livet just nu i bilder...

23.9.12

Untitled

Untitled

Untitled

Untitled

IMG_0332

Untitled

Untitled

Untitled

Untitled

Untitled

Untitled

Untitled

Untitled

Untitled

Untitled

Hej, jag har inte så mycket att säga. Men jag fotar med min nya mobil som besatt.
Som ni märker.
Jag är väldigt upptagen och förväntansfull och glad. Det är ju bra och så tänkte jag att, tja.
Lite bilder är fint även om det inte ordbakas och lagas trerättersmeningar.

Jag bär mera ränder än blommor om hösten. Och glasögon när det koms ihåg.
Vi ses väl på instagram förresten?

Och kolla här, en finfin inredningsblogg har tipsat om mig: Seventeendoors

MVH
/Rosiga Kinder


Att stava ordet nej. Att sätta ner foten och inte nöja sig.

18.9.12

Untitled

Untitled

Untitled

Untitled

Untitled

Hela mitt liv har jag stått med mössan i handen på ett sätt.
Tackat folk som flyttstädad taskigt och sagt nej det gör inget, jag förstår.
Klart ni hade det jobbigt, det är ok.
Tagit på mig uppdraget som varit ett för mycket.
Alltid varit så förstående. Så dumsnäll.
Tackat en kärlek för kaffet och sett hjärtat rinna ut i vasken tillsammans med diskvattnet.
När han berättade att hans modell hade så vackert hår och det faktiskt var mitt eget fel som trodde alla om gott.
Var inte så naiv, Lotta.
Tackat en annan människa som iallafall hämtade på dagis, visst var allt snyggt på ytan.
Den där ytan, som man som bloggare lätt upprätthåller utan att ens tänka på det.
Vi flyttar en ful förpackning ur bild, puffar en kudde och säger åt barnet att vända ansiktet mot ljuset.
Jävla ytan. Jävlar att svälja någon annans frustration, få någons ilska nedkörd i halsen varje vecka.
Aldrig mera så. Bestämde jag mig. Och det går bra. För det mesta.
Nu är det mera riktiga ögonblick här på Drömma, även om ni som läser inte ser skillnad.
(Och apropå ögonblick, här känner jag att Instagram är grymt för mig. Ett snabbare forum än detta.
Fint komplement. @dromma. Är jag där).

Min kärlek i dag är stävsam, ickeblåögd och ömsint. Tålmodig.
Livet är bra. Bara att det hela tiden måste vara uppmärksamt, närvarande på ett ovant sätt.
Så måste det vara, om man inte ska trilla dit igen. Tröttande och belönande!

Sen det där med jälva ytan. Jag vill även lägga till:
Älskade ytan! Jag njuter ju vackert, det är så. Men vardagsvackert är ändå vackrast och hälsosammast. jag vill leva så.
Med en damråtta eller två.
Hellre att jag lyssnar på en ledsen dotter faktiskt. Än får till tre inlägg om dagen, som innan.

Men tillbaka till det där med att stå med mössan i handen.
Jag undrar varför det ska ta nästan 40 år för en urstark kvinna att stå upp för sig själv, på alla plan?
Är det för att jag är moderlös? För att jag gifte mig för tidigt? Skilde mig för sent?
Det faller sig inte naturligt men ändå har jag gjort precis detta.
Hela förra veckan.
I brevform. På telefon. Face to face.
All energi jag måste uppbåda. För att göra det bra. Inte veva med armarna och gapa utan vara konstruktiv.
Lägga fram kritiken rätt, inte ge mig.

Jag är stolt över mig själv just nu.
Faktum är att jag älskar mig själv, idag är jag min egen idol helt enkelt.
High five på mig.
Och det ska provjobbas i morgon. På ett väskställe.

Får jag jobbet blir det stora bokstäver här på bloggen sen, lovar...

Kärlek till er,

/Drömma-Lotta










Fjärilar och förmågan att inte göra någonting

12.9.12

Untitled

Untitled

Tiden går för snabbt när man är arbetslös, jag vet inte vad det är riktigt.
Fast jag bara vilat en enda gång senaste veckan, (och det var igår jag såg en film mitt på dan vettu).
Så hinner jag inte allt. Alltså allt och allt men ni fattar kanske andemeningen.
Tusen saker vill jag och behöver jag göra. Kanske om jag gör listor och bockar av?

Att sitta sitt, inte göra nåt. Sånt är tonåringarna bra på.
En fembarnsmamma som precis flyttat förstår inte grejen.
Det kryper i mig fast filmen är fantastisk, jag gör listor i huvudet och tänker på tvätten
samtidigt som jag kommer på att en studiedag på dagis råkar krocka med ett möte.

Och inte vilket möte som helst, jag ska ju på anställningsintervju!
Fjärilarna skrattar i magen på mig, det är inte så mycket nervositet som nyfikenhet.
Hela grejen känns som en lagom stor utmaning och jobbet innefattar väldigt bra människor.
Sånt är viktigt, eller hur?

Jag känner mig förvånansvärt lugn inför hela grejen, kompetensen har jag så det handlar inte om att övertyga.
Bara vara Lotta. Räcker det inte hela vägen har det varit en stor sporre och pepp i vilket fall,
och ni får hjärtans gärna hålla tummarna under tiden...

Ps, stora E tog bilderna på mig mitt under pågående film, trött, osminkad och fin i hjärtat.
"Bevis på att du stitter stilla och gör ingenting".







Alltings början

11.9.12

Untitled

Untitled

Untitled

Untitled

Untitled

Untitled

Untitled

Untitled

Untitled

Untitled

Untitled

Untitled

Untitled

Vi har flyttat nu, och jag väger på steget, andas.
Flyttar runt kartonger, suckar av lycka och trötthet.
Tänker, -ska jag verkligen visa er min disk, sopsäckar och alla hemska tapeter?
Ja. Svaret blir ja och klockan sju smyger jag runt med kameran.
Rättar inte till en enda pryl, redigerar alls inget.

Sådärja.
En del av lägenheten, renoveringsobjektet, hyresrätten och paradiset.
Nu har ni fått se och det enda jag undahåller er är mitt bleka anlete.
(Nån måtta får det väl vara).
Tack för att jag fått den här chansen livet, du är min bästis just nu.

Kyss,

/Drömma-Lotta


När någonting tar slut

5.9.12

Untitled

Untitled

Untitled

Untitled

Untitled

Untitled

Untitled

Untitled

Untitled

Untitled

Untitled

Nu flyttar vi alltså.
Det är i helgen men man vet ju inte, det där med bloggandet ligger så långt ner på priolistan dessa dar.
Vi lämnar och vi möter nytt.
Dagarna med Judith är över, inskolningen med.
Det första som händer är som alla med dagisungar vet, att vi blir sjuka.
Lagom till flytt bah.
Men det är som det är och jag är rätt ordlös och hinner inte heller hälsa på er andra.
Det kommer en ny tid snart men ja. Äh, jag ville bara säga att jag saknar er och att vi ses snart.
Lite mera frekvent.

Kram och puss
/Drömma-Lotta