Att vara modig

18.1.13

Untitled

Untitled

Untitled

Untitled

Untitled

Jag har haft en intensiv vecka, januari flyger emot mig med fluffiga envisa små snöflingor,
kyler ner mitt anfådda ansikte och kanske att jag andas under en lampskärm och viskar att hjälp.
Hinner jag nåt eller blir det pannkaka av allt?

Igår var jag modig igen.
Stod på en fullsatt båt och talade om träden och nätverket som sprider sig
över staden. Vi har bildat en förening där jag är ordförande, Trädplan Göteborg.
Vi vill värna om de gamla stadsträden som en ekonomisk, miljömässig och historisk resurs.
Bland annat.
Alla träd.
Media har vinklat det lite fel där, som mest talar om Vasagatans lindallé eller att vi bildades igår,
föreningen alltså.
Men det viktigaste är ju att vi får så positiv feedback, att vi får stå i rampljuset och nå ännu flera.
Så tack TV4, 2.30 min in i Göteborgs lokala nyhetssändning hittar ni mitt bleka anläte upplyst av en stark blå lampa.
(Ack, fåfängan).
Jag hade haft migrän i tre dagar nästan så det känns rätt skönt att det är över.
För mig krävs det mod att resa mig och tala sådär. Det gör det och jag tänker vara stolt över allt
vi åstadkommit under resans gång.

En annan sak som är modigt enligt mig är att be om hjälp.
Jag frågade vänner både direkt och som utkastat på tex fb och instagram,
kan du hjälpa mig att måla om hemma?
Inte många som ville/kunde hjälpa mig att jobba med målningen i helgen.
Sen droppade de av olika anledningar av de med.
Då kom L som en räddande ängel, -hon som ibland skickar spotifylänkar i kommentarsfältet.
Gud vad skönt, det kändes så jävla ensamt rent ut sagt.

Som att jag inte har några riktiga vänner, även om jag vet att det inte är sant.
Och så pep jag igen och bad lite om halvhjälp här på bloggen och då kom ett brev.
Sen kom ett brev till och ett till.

I morgon ska jag och L och tre intressanta också modiga kvinnor måla här hemma.
Bland ungar och stök, för städat har inte gjorts.

Men vem bryr sig om min pms eller dammråttor, eller att någon börjar lipa i kaffet?
Det ska bli så gött att jobba med kroppen och käka dumplings och prata med nya.
Gladpirrigt.

Trevlig helg, kyss och hej!
/Drömma-Lotta

Ps, träboxarna i teak är till salu, maila dromma@dromma.se för info.








7 kommentarer:

Annie sa...

Å jag skulle verkligen kunna tänka mig att måla hemma hos dig, det verkar iaf så trevligt när du skriver om det. Men jag har en sexveckors bebis hemma och sömnbristen river i kroppen. Hoppas ni får det riktigt mysigt och att måleriet blir bra!

PS. Massa pepp på modigheten!

Anonym sa...

Så himla modigt att både stå i rampljuset i TV och att be om hjälp med målandet hemmavid! Tror vi är många som gärna skulle greppat penseln i gemenskap, men ibland är avstånden för tråkigt långa. All lycka och trevlig helg!
/Christel

Anonym sa...

http://open.spotify.com/track/2xMd0rDDUfUVEj2ZXXhh0C

Lipa i kaffet...haha...så det är bara! Puss ses!! L

TuvaMinnaLinn sa...

Det är kanske en av mina värsta känslor, när det känns som att man inte har några vänner, fast man vet att man har.
Hos mig ligger det oftast hos mig, jag är inte direkt modig och ber om hjälp, kanske för att jag innerst inne är rädd att inte få den när det verkligen räknas.

Kram och lycka till med målningen.

http://cirkusiskogen.blogspot.se/ sa...

Hoppas målningen gick bra, fina bilder!Mycket fina! Jag har också stoppat huvudet i en franslampa några gånger, det känns så soligt och varmt därinne och så slipper man le på bild...//Sanna

kristin på krickelin sa...

Du är härlig. Och så himla modig.

cate sa...

Modiga fina Lotta. Heja dig!