Om skrivandet och läsarnas förtjänst...

25.1.13

Untitled

Untitled

Untitled

Untitled

Det har tagit emot.
Så förbannat.
Jag hittar ursäkter till att inte sätta mig.
Fast det är det enda jag vill.
Det svåraste och modigaste som finns, nästan.
Att skriva.
Och för mig har räddningen den här veckan varit att komma på.
Jag gör det för min egen skull.
Lite som med bloggen.
Det blir det som blir och gillar ni är det toppen men det är först och sist -mitt egoplace.
Jag äter toblerone fast det skulle dras ner på socker och så njuter jag av musik, lite för högt.
Hitta lugnet.

För i den här processen -som kanske inte har talats om så mkt på bloggen,
gör det ont. Mitt ämne är svårt, för mig iallafall.
Och jag har kommit underfund med en viktig sak.
Mina barns röster.
Jag ska intervjua dem, ställa varsamma frågor för att bredda bilden jag har.
Mer än så kan jag inte säga.

För det här med skrivandet är så personligt.
Privat.
Hemligt.
Jag känner ju några författare och har alltid irriterat mig på just den saken.
Så jävla märkvärdiga va, och om jag fått läsa manus innan förlagen har jag naturligtvis varit tacksam
och glad, men först nu.
Först nu när jag sitter och skriver själv så förstår jag med hjärtat.
Hur det kan vara.

Och hur kom det här modet över mig, tillslut?
Hur kom det sig att jag sedan en tid sitter och pillar med olika texter till två tre olika projekt.
Alla med samma mål.
Att bli publicerad.

Jo det ska ni fan få höra, jag skriver det på era näsor.
Det är erat underbara varma fantastiska fel!!
Ta åt er!
(Ehehe, nu måste det gå vägen, annars blir det pinsamt som attan om ett år).

Jomen, ta åt er eftersom det är era hejarop genom åren, eran feedback, privata mail
och nätvänskaper som ligger till grund.
Som jordat mig och vridit upp självkänslan och självförtroendet med 800 grader minst.
Utan er hade jag inte suttit här nu.
Bland tobleronepapper, minneskärvor och skrivet som rinner genom mina fingrar.                
Vintersolen fyller mig med hopp, vårlängt och en känsla av att jag hittat rätt.


Stjärnorna lyser på dagen med, även om du inte kan se dem...

/Drömma-Lotta





3 kommentarer:

Nanna sa...

Vad glad jag blir att du skriver. Har alltid älskat ditt sätta att fånga känslor och göra briljanta formuleringar, all klokhet, ömhet och ärlighet som man känner genom orden. Det ska bli fantastiskt kul att få läsa mer sen! Heja dig, verkligen! kram <3

Vildängel sa...

Åh vad spännande!
Och stort!
Och svårt förstås, stundtals...
Jag tror på dig!

Drömma-Lotta sa...

Kära fina, tack!

Jag tror på er med.
Vi kan bli vad vi vill.

Det är lite ett val antar jag, även om det tar emot att säga.
Men för mig hjälper det att tänka på, att jag måste våga, och våga ta ansvar.

Bita ihop och bara sätta mig :)

Kram till er