Visar inlägg med etikett sorg. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett sorg. Visa alla inlägg

När ljuset letar sig in...

4.2.13

Untitled

Untitled


Untitled

Untitled

Vi överlevde januari med råge, och ljuset letar sig in.
Jag har varit så envis, så bestämd på att vinterdeppen inte ska nå mig i år.
Det har gått över förväntan, med hårt arbete och mycket roliga vardagsljuvligheter
kan jag ärligt säga så utan att överdriva.
Men idag. Gråmåndag, en Judith med ögoninflammation (hemma från dagis),
och lämna de stora fyra till pappan i en hel vecka. Då känns det ledset.
Tomt.
Lite svårt att hitta magin, det som jag är så bra på ;)

Jag förlorar mig i alla bloggvänner som söndagsuppdaterat och njuter vackert i datorn.
tänker att februari blir fixarmånad, knytaihopsäckenmånad och sitta och se på när ljuset äntligen letar sig in, som sagt.

Näst sista bilden är på min fina vän Linnéa, hon kommer hit på onsdag och spänner de liljevita musklerna,
för då får skåpet äntligen flytta hem till oss...

/Lo

Uppdate: Linnéa har en ny blogg!





Det är lucia idag...

13.12.12

Untitled


Untitled



Untitled

Untitled

Untitled

Untitled

Untitled

Untitled

På lilla E's nya rosöverkast ligger en kvarglömd finsten.
Judith letar efter storasystrar varje morgon varje morgon på "vuxenveckan".
-Hon är hos sin pappa, alla barnen är hos sin pappa förklarar jag till en oförstående dotter och min
såriga hals och snoriga näsa blir ännu tjockare.
Precis när jag hade vant mig vid varannanveckaslivet blir jag åter påmind.
Det finns något annat, och det är som det är vad det är vi gör det bästa av situationen
vad annat kan man göra och faktiskt så har vi det bra, mycket bättre än innan.

Jag gick på dagislussen och glömde termosen och alla barn fick festis utom min unge
men allt var fint och det gick över förväntan bra för de små.
Att hinna med att vara sjuk är en konst när man är morsa, I´m tellin' ya!

Vi bor så vackert, går runt i mina rum och bara andas lite varje dag.
Det är så mkt renovering som behövs göras, det se jag samtidigt, såklart.
Men nu härjar dagisbaciller och vi möblerar istället i sparsam takt.
Som att hitta ett fint överkast. Fundera över tavelväggar. Hitta en vit braochhakorg i Haga.
Pynta lagom och inte hitta julgransfoten på vinden, kanske den slängdes i flytten rent av,
det var ju ingen snygg fot ändå...

Jag tittar på alla fina juliga bilder på andras bloggar och på instagram.
Vi ligger inte alls i fas men det gör inget och lussekatterna från 7-11 smakar rätt ok faktiskt.
Vi har en gran iallafall, den kom igår och står då i en hink i vardagsrummet och har en sådan där
sexig strumpa på sig. Borde väl klippa bort och befria alla stackars grenar.

Ja, men du, jag gör det nu!
Hej hej och fin lucia till er alla,

/Drömma-Lotta









Inte utan min mamma

17.10.12

Untitled

Untitled

Untitled

Untitled

Untitled

Untitled

Untitled

Idag saknar jag min mamma, så förbenat mycket gör jag det.
Hon lämnade mig i januari 1996 och vi var inte alls vuxna då, även om jag ville tro det.
Sen fick vi ju. Växa upp alltså. Lillebror och jag.


Sorg kan se ut på så många olika sätt, återhållsam, osynlig på utsidan.
Den kan vara våldsam och gapig, svullet ansikte kladdigt av snor och förtvivlad blick.
En stolt sorg bär jag själv. Där mitt hjärta fortfarande går i kras vissa dar,
men där man samtidigt är så jävla tacksam över tiden som vi fick.

En ensam pärla av glas som rinner långsamt, en enda ner för min hals och ner på bröstet.
Då tänker jag på hennes.
Hur avundsjuk jag var på hennes otroligt vackra stolta bröst och hur jag baddade huden när febern
rev i henne. Hur jag i smyg kikade in mellan de glesa knapparna i den vita sjukhusskjortan
och hur jag viskade till henne att om jag blir hälften så vacker som du mamma,
hälften så god och klok när jag blir stor.
Då kan jag inget mera begära.
Ingenting.

Och hur ofta vill jag inte att hon ska ringa med sin glada röst och fråga mig hur det är.
Ni vet en sån där fråga som inte alla vill ha svar på men hon lyssnade, alltid.
Vissa dagar behöver man sin mamma även som vuxen och jag hoppas mest att mina egna barn.
Ska få behålla mig länge, jävlitt länge. För deras skull. För att man lätt blir lost.

En kvinna som skriver på riktigt och viktigt om sorg är Fröken Blund.
Det får bli dagens extrafina tips.
Tack,

/Lo





Idag är en trist och sorglig dag.

15.10.12

Untitled

Skövlingen av Vasagatans allé har börjat och jag var där och fotade eländet efter dagis.
Funderar på att lägga ut bilderna här men kan inte bestämma mig riktigt.
Det är gråa och rakt på. Inget vackert alls.
Är det så jag vill minnas det vackraste jag vet i min stadsdel?
Hoppas att de inte hinner så långt, hade velat fota utan maskiner med.
Fotografera i vackert ljus, inte ett måndagsgrått Göteborg liksom.

Bilderna från idag finns på min Flickr och i ett album på min fb.

Jag önskar mig en frisk vuxenvecka där jag bara betar av roligheter och måsten i en
fantastisk takt. Och detsamma till er som läser sålklart!

Bloggtips,
-ny i min länklista och en finfin pärla:
Finedage


Mitt hjärta...

20.8.12

Untitled

Untitled

Untitled

Untitled

när man måste gå och lägga sig fast det börjar bli helfestligt...

Vacker utan spackel

Untitled

...och man bara vill vara med stortjejerna hela hela tiden...

Untitled

Untitled

ett ögonblick i hjärtat

...svämmar över när jag går igenom semesterbilder och ser mina döttrar, söner och deras kusiner.
I just den här lilla bildkavalkaden syns väl bara systrar, men det är för att de andra inte vill vara med
här, särskilt ofta.
Det är en balans och ett ständigt ifrågasättande. Hur gör man, ska man verkligen exponera barn här, osv.

Jag gör det och tycker att det är ok. I bästa fall valde jag rätt och alla utom lilla J får välja.
Det har hänt att jag raderat bilder i efterhand faktiskt, för att de ångrat sig.
Hur kom jag in på detta spår?

Vad jag egentligen ville säga, är att jag är är så jäklans kär i barnen. De fattas mig när de inte är här.
Jag önskar att jag räckte till och orkade mera, samtidigt som jag bara kan göra mitt bästa.
Det verkar räcka, det är så det känns.

Och jag förundras över lilla E som bad mig klippa en lite tuffare frisyr igår.
(Tolv år nu, tiden går så satans fort).
Förundras över hur fina de är med varandra och hur bra det kommer att gå för dem
även när jag inte längre är där för att försiktigt borsta av gruset på skubbade knän,
svara varmt när de ringer eller krama dem lite för hårt godnatt.

Jag tittar på bilderna en gång till, hjärtat blir för stort i bröstkorgen, jag saknar min egen mamma
och tänker att livet är oändligt.
Det tar aldrig slut fast en människa dör.
Vi lever kvar här utan, och på grund av just henne.

Vi finns, mina barn finns och låter henne leva vidare i sina kroppar
utan att ens tänka på det,
-min solmamma och kärleksbärare.





Tack för alla fina kommentarer!

30.5.12

Untitled

Untitled

Untitled

Untitled

Untitled

Untitled

Jag smörjer inte händerna och de är rynktorra och varma.
Eftermiddagssol i mitt öga, ränder på min kropp.
Snälla fina människor. Så ni skriver till mig.
Jag blev tvungen att läsa mitt inlägg igen bara för att se det ni ser.
Mitt hjärta är glatt, men en liten tår letade sig fram. För jag ser hur närvarande hon är just nu.
Mamman min.
Och jag hör av andra att det inte är så självklart, att ha haft en som var så fantastisk.
Samtidigt är det väl lätt att sätta en död person på piedestal, antar jag.
Men alla säger samma, de som kände henne alltså.

Att hon var en varm eftermiddagssol i Italien, en vacker exotisk blomma,
en hemlighetsfull och öppen på samma gång, en man kunde lita på och världens snällaste
bästa. Sällsamt bra.

Och en hel by sörjde henne, och byarna runt den lilla byn med.
Den dagen hon släppte taget tog mitt skratt en världsrekordlång semester.

Samtidigt har livet varit väldigt starkt sedan dess.
Regnbågsfärgad och bara till låns, på rikt fattade jag det, fattar jag.
Och mitt första barn föddes nio månader efter att jag strukit håret ur hennes panna för sista gången.

Bara en sån sak.
Klart att livet är vackert.

/Lo

Jamen PS, loppisen blir utomhus i morgon. Det ska faktiskt bli sol! Välkomna :D




Morsdagsgråten

28.5.12

Untitled

Min söndag var väldigt härlig, drog runt på en loppis som sträcker sig över en hel stadsdel
här i Göteborg, fikade, åt god mat hemma och satt på balkongen och drömde med min kärlek.

Men det där med morsdag alltså.
Först ville jag inte skriva något, med risk att såra men samtidigt är det min historia.
Och det kanske kan vara skönt att någon annan förälder som inte firats, får se.
Iallafall, när jag växte upp firade vi alltid mamma, och mormor.
Det var morsdagsrosor, paket, fika och vi barn gjorde egna brev och kanske ett armband
eller en ask dekorerad med snäckor. Ni vet, sånt man gjort i slöjden typ.

Sen dog hon, finmamman. Och morsdag blev till en tagg.
Mina barns pappa är av föreställningen att det bara är ett kommersiellt jippo,
(han har en poäng) och att det är barnen som ska fira, inte pappan.
Kanske det, fast barnen firar ju inte om ingen lär dem, och jag har svårt att föra över
"min" tradition när det handlar om att de ska fira _mig_. Känns bakvänt.

Tyckte jag synd om mig själv när jag läste alla bloggar och såg på fb hur alla
fått frukost på sängen av sina familjer, brev från tacksamma barn lades upp
och det var allmänt vackert överallt.

Ja. Så pinsamt, men lite, ja.
Samtidigt vet jag att för varje älskad mamma som blev firad, fanns en lika älskad
som inte blev det. Och under min härliga söndag igår fick jag väldigt mycket kärlek,
ändå.
Det finns en risk med att jämföra sig i databruset, såklart.
Och jag brukar inte bry mig, men just den här dagen är lite laddad.
Mera än en födelsedag kan jag säga, så att ni förstår.

Men jag började dagen med hundkex i vas till minne av min och andra förlorade mammor.
Sen stoppade jag minnemammorna i fickan och lät dem följa med på en fantastiskt fin dag.

Så grattis i efterskott till alla er som råkar vara mammor, och min varmaste kram
till er som förlorat en.

Hej hej,
/Drömma-Lotta





Saker vi säljer...och hjärtat bakom.

19.4.12

Drömmas Garderob

En helt fantastisk grej är att ha fotat sig och sin garderob i flera år.
Saker jag ska sälja finns redan dokumenterat, coolt!
En oanvänd klänning med rosprint, petit xs kommer att säljas för 300 kr.
Om du kortar axlarna och lägger upp den passar den perfekt till din dotter
om du inte kommer i den själv. Lovar, Elvira har en och hon är jättefin i sin!

Untitled

Oj oj vad jag fick mitt hjärta krossat och krossade hit och dit och drömde och hoppade
och var euforisk. Spröd och skör i kroppen, smal som en vidja.
Nu får underklänningen från Rom vandra vidare till en annan drömkvinna.
80 kr.

sunday ice

Jag såg Eternal Sunshine många gånger och undrade när allt skulle gå över.
Glömmas. Men stor kärlek försvinner aldrig,
nu sparar jag mina kärlekar längst inne
i en hemlig liten kammare som ingen annan ser.
Och det gör inte så ont, faktiskt går det över, det gör det.
Och livet går vidare!
Varmkappan kostar 50 kr :)

selfportrait

Här har jag faktiskt inget att säga mera än att trasan blir din gör 50 spänn.

flower of the day

Den här kjolen var en klänning på 40-talet. på 80-talet syddes den om till kjol och var med i ett modemagasin. De skrev om seconhand och frontade med kjolen. Jag har sett utklippet själv.

Även denna kostar 50 kr.

Untitled

Ej upplagd (eller nedlagd ;) 50-tals kappa med ljuvlig krage, str L, 200 kr.

and new hair...

Åh, melonklänningen! Den är jag så jäkla glad i.
100 kr måste den nog få kosta, den har dansat på Way Out West när Judith låg i magen.
Vill du pigga upp dig finns det inget bättre, på köpet piggar du dessutom upp alla du möter.


Ja, det var väl allt för idag,
nu ska jag fundera på den där utmaningen och fortsätta med mitt jobbsökande.
Kärlek och hopp,
nu blommar min japanska körsbär lagom till lördag viskar den...

/Drömma-Lotta


Jag håller för hårt i muggen

29.3.12





Jag kan inte skriva något annat än att vi har haft en fin morgon jag och barnen.
Vi håller varandra i handen, allt är mjukt och de är så fina.

Fåglar rör sig i mitt bröst och jag håller för hårt i muggen, hela morgonen mellan
blöjbyten, hjälp med matsäcken, röja upp i köket, bada en liten som ätit smör lite hejvilt
och titta vilken kreativ son jag har som byggt en grej ni ska få se sen jag är en stolt mamma
sen måste vi gå och solen lyser vackert i mitt kök på händerna som håller för hårt i muggen hela morgonen.

Jag målar på en glad mun över en trött och tänker att jag ska fortsätta att fokusera på allt som är bra.
Igår blev jag dålig som fan, mitt på stan. Jaha, vad är det för bra tänker ni?

Jo för att jag för första gången provade en medicin som faktiskt hjälpte.
Det finns hopp för mitt migränhuvud och en massa annat med.

Hej hej,

Drömma-Lotta


Små blå, meningslösa men två.

29.12.11


Den här bilden tog jag för ett tag sedan.
Som vanligt blåste det som fan, säkert regnade det i sidled med.
En pappa och hans son kämpade sig uppför mitt berg.
Trappan med tusen trappsteg, en kamp, en väg mot stjärnorna.

Den sista tiden har jag fått en del kritik.
En del relevant och en del taget ur luften.
Jag har känt att det begränsar mig, mitt varande på bloggen.
Aktar statusar på fejan och över lag vad som sägs offentligt.
Det är tråkigt men går säkert över.
Vi väljer själva att ta in andras negativa energi eller inte.
Men en människa klarar inte heller att stå emot hur mycket som helst.

I vilket fall är det dags att gå vidare, någon annanstans.
Det känns fint i mig att tänka på!

Jag önskar att livet var lite lättare
jag önskar att folk inte var så rädda
att våra munnar viskade snällhet och ryggarna var raka
-av mod.
Ibland, sällan men ibland.
Orkar jag inte vara stark.
Jag slås till marken av dumhet och illviljor.
Förundras, häpnar men orkar inte ta det med den sedvanliga klacksparken.

En vän sa att varje människa har alltid 48 problem att tampas med.
Eller om hon sa 45?
Hursomhelst, om jag tänker så, och välkomnar motgångarna i vardagen.
Accepterar dem och livets framfart.
Anser jag mig lyckligt lottad ändå.


Jag har kämpat som ett djur rent ut sagt, för att döda skitsnack med vänlighet.
Och kommer fram till samma sak som sist det begav sig:
Vill folk läsa in att jag är dum trist och elak, en som slår sig för bröstet och bara talar om min egen förträfflighet. Så gör de detta.
Vill de sätta mig på piedestal och hylla mig så gör folk detta.
Oavsett om jag kämpar med att bevisa motsatsen eller inte.

Ibland är det tid för kamp, ibland för att vika åt sidan och ge upp.
Det betyder inte att jag håller med, jag väljer att lägga min energi på annat.


Som jag sagt tidigare,
det här är ingen perfekt människas blogg.
Jag är inte intresserad av att bli lajkad av alla,
eller av att visa upp en fasad av rosa fluff.
Missförstå mig inte nu, jag gillar fluff.
Men livet är inte svart eller vitt.
Och jag är lite trött på att bli missförstådd, oavsett håll.

Jag tar hand om mig och barnen,
de sista dagarna av 2011.
Ett om man summerar det, fantastiskt år.
Året då jag fick bo vid foten av ett berg,
se djur och växter frodas, lyssna på stormar och barn som växer.
Resa och älska. Gråta och resa mig. Lära sig. Akta sig. Ta hand om. Ge upp.
Vinna.

****************************************************



Ett halvt liv

16.12.11









En vän till mig fyller snart 40.
Hon ska ha flott tema så att vi kan duka urtjusigt och klä oss fina.
Jag är jätteglad och hoppas att vi kan skola in en barnvakt tills dess.
Tänk att få gå på festfest och dansa tills kinderna glöder och kyssas bakom en dörr
och känna sig vuxenfin ihop med Judiths farsa. Det vore helt fantastiskt tycker jag!

Vardagen är mera;

-gummistövlar eller vinterkängor, vart har du dina vantar? försvann andra paret galonisar
på dagis alltså, kan du hämta din syster på förskolan jag måste till BVC, inte glömma att
boka om tandläkartiden till lilla E, har vi köpt alla julklappar, skulle du inte posta paketet igår,
nu ringer hon och säger att hon är besviken och inte fattar nåt, jag trodde vi hade styrt upp,
skulle inte du hämta, skrev du ditt namn på kortet älskling, blåser det lika mycket som igår?
kom så tar vi en prommis i Slottis, när åt Juddan senast, sov hon en eller tre gånger,
lilla M, vi ringer pappa när vi kommer hem, mitt batteri dog precis, ja just det vi får hoppa av
eftersom det var en smsbiljett vi köpt, vad menar de med paté, på gåslever eller vad?
akta hundskiten där, håll dig på stigen håll dig i handtaget håll i hatten vad det blåser


-har jag sagt att jag älskar er idag?

Om ett par år har jag haft barn halva mitt liv.
Hälften av tiden missar jag numera för de bor varannan vecka hos sin pappa de fyra äldsta.
Ingen som inte varit där, kan fatta.
Hur man dör lite och ändå måste vara stark, modig och finnas jämt.
Kanske mera än i det förra giftaslivet faktiskt.

Jag hoppas att ni har det bra därute,
att helgen blir en bra för oss och att måndag och barnvecka kommer extra snabbt.

/Drömma-Lotta

Ps, Malvas fina höst/vårjacka är en present från Anïve som har rea nu!
Judiths mössa har jag köpt hos By Lelo.